De avrättades sista ord

Ännu ett gästspel av Per Stern. Ännu ett stycke fascinerande americana:

Dödsdömda i USA som verkligen får sitt straff utmätt vet tre saker som vi andra inte vet om oss själva. De vet när de ska dö och hur, och de vet att deras sista ord kommer att dokumenteras. Amerikanske författaren Robert K. Elder återger i sin nya bok Last Words of the Executed de sista orden yttrade av ett gediget urval dödsdömda, från förkolonial tid fram till dagens USA.

Det är ord som beskriver, ånger, ångest, skuld, oskuld, hat och kärlek. Somliga vill framstå som kallblodiga eller likgiltiga. ”Nu gör vi det här”, var det sista Gary Gilmore sa innan exekutionspatrullen sköt honom i Utah 1977.

Gilmores ord ger sken av att det är han som bestämmer tidpunkten. Men hans ord betyder för händelserna lika lite som dem William Morse fick fram ögonblicket innan strömmen slogs på till den stol han satt i den 3 januari 1910: ”Vänta lite.”

De egna orden och attityden är det enda fången bestämmer över, och läsningen sätter ofrånkomligen igång tankarna. Vad skulle jag själv säga och i vilket sinnestillstånd? Vilket var mitt brott? Vad skulle jag säga om jag var oskyldig?

Last Words of the Executed är indelad i fem avsnitt, ett för varje avrättningsmetod som åtminstone i teorin alltjämt tillämpas i USA.

I avsnittet The Noose (Snaran) berättas om de tidiga offentliga avrättningarna med tiotusen åskådare, då de sista orden ofta blev ett tal till massan snarare än funderingar av mer privat karaktär eller ord riktade till några få närvarande. Idag tar å andra sidan många fångar, medvetna om medias närvaro, sista tillfället i akt att protestera mot dödsstraffet som sådant, ett inslag som knappast förekom i äldre tider.

Cirka 16 000 personer har avrättats av myndigheterna i Amerika sedan 1600-talet. Dödsstraffet har än idag starkt stöd av cirka halva befolkningen och USA är det enda västerländska land som alltjämt tillämpar avrättningar.

Dock har det funnits en vilja att göra straffet ”humant”. Staten ska inte ta liv i vredesmod, utan med kallt huvud. Avrättningen ska göras snyggt och inte vara någon blodig affär.

Ibland har de dödsdömda själva fått assistera. Nuförtiden handlar det om att hjälpa till att hitta blodådern för den dödliga injektionen. När James Robinson mötte sitt öde 1852 skällde han på sheriffen för att denne inte visste något om hängning och Robinson instruerade honom att sätta knuten bakom vänster öra för en säkrare avrättning. Trots att folk var nyfikna och vallfärdade till avrättningarna, upprördes många när fångar sprattlande ströps långsamt under tjugo minuter när hängningen gick snett. Inte heller var de gånger då huvudet slets från kroppen av fallet populära.

I slutet av 1800-talet talade man om hängning som en kvarleva från mörka medeltiden, ovärdig ett modernt land där den ena nymodigheten avlöste den andra. En ny uppfinning skulle lösa problemet, nämligen konsten att leda elektricitet. Thomas Alva Edison, glödlampans uppfinnare, hade under en tid låtit sina medhjälpare avliva hundar och katter med elström. Metoden lånades av ett par andra tekniska begåvningar som utvecklade den elektriska stolen.

År 1890 blev William Kemmler förste man till rakning. Officiellt handlade hans sista ord om att han blivit utmålad i pressen som sämre än han själv ansåg sig vara, vilket han fann djupt orättvist.

Men sedan fortsatte han att småprata med två läkare som satte fast elektroderna på hans kropp. Han bad dem spänna remmarna något hårdare. ”Ingen brådska, vi vill inte att något ska bli fel”, förmanande han. Han fick välsignelsen som han artigt tackade för. Strömmens slogs på och Kemmlers ansikte och händer antog en flammande röd färg. Efter sjutton sekunder bröts strömmen och en av läkarna förklarade den hopsjunkna kroppen som död medan en kollega konstaterade att de nått kulmen på tio års arbete och att de alla från denna dag levde i en högre civilisation.

När de lossade remmarna hoppade ”liket” till och började gurgla. ”För guds skull, döda honom så vi får slut på det här”, skrek en åskådare. Nästa försök fick ett grått rökmoln att stiga från Kemmlers skalle, men dog gjorde han.

Följande dag skrev New York Times om innovationen på förstasidan: ”Mycket värre än hängning.”

Redan före sekelskiftet bestämde man sig för att gas nog var ännu humanare än elektricitet. Från början hade man planer på att pumpa in gasen i cellen där den dödsdömde låg och sov intet ont anande. Kritikerna tyckte dock att det fick vara måtta på humaniteten.

Gaskammaren började användas 1924 och nu kunde den dödsdömde faktiskt kommunicera under själva avrättningen. ”Det här var väl inget”, sa Robert Lee Cannon innan han förlorade medvetandet, medan hans medbrottsling Albert Kessel hävdade att det var hemskt. ”Jag känner ingen lukt än”, sa Warren Cramer från Kaliforniens gaskammare 1943, för att i nästa ögonblick konstatera: ”Det luktar ruttna ägg.”

Omkring tio minuter tar det att dö i gaskammaren, och ja, fångarna uppmanades ibland att ta djupa andetag för att underlätta processen.

Något snabbare är den dödliga injektionen som i praktiken är den enda metod som används idag. Men sprutan kan också ta tid. Trettiofyra minuter för Angel Diaz för några år sedan. Guvernören stoppade därefter alla avrättningar i Florida eftersom han menade att staten riskerade att bryta mot konstitutionens förbud mot plågsam bestraffning.

Författaren hävdar att Last Words of the Executed inte är ett inlägg i debatten för eller emot dödstraff, utan en berättelse om vad man säger när man vet att orden blir ens sista. Livet framstår som skört. Men svårt att göra slut på för en stat som vill verka värdig i sitt myndighetsutövande. Och kanske är det där bokens ställningstagande ligger.

Av Per Stern

Rednecks of Blue Ridge

 På Gränsen presenterar gästbloggaren Per Stern, frilansskribent med hatt som bjuder på aktuella rester från textskafferiet for your reading pleasure:
 
Skulle du vilja se ut som en redneck, alltså en fattig vit arbetare från amerikanska Södern? Jodå, det är precis vad många unga manliga esteter i Sverige önskar, och de är beredda att betala riktigt bra för det också. Idag finns repliker av amerikanska arbetarplagg från åren kring andra världskriget och ännu längre tillbaka. Den som vill och har råd kan trava omkring på gatorna som rutig skogshuggare, hickoryrandig lokförare, biboverallklädd hillbilly eller denimuniformerad lastbilschaffis.

I den nyss utkomna boken Rainbow Pie – A Memoir From Redneck America berättar Joe Bageant om sina förfäder, redneck hillbillys från Blue Ridge Mountains i Virginia. Han dröjer dock inte så länge vid klädstilen utan beskriver ett slitsamt men i viss mån värdigt liv som efter kriget skulle förbytas till ett slitsamt liv utan värdighet när flyttlassen gick från landsbygden in till städerna.

Knappast något blev bättre, menar Bageant. Idag utgör dessa kring 50 miljoner vita arbetare den enskilt största fattiga gruppen i det amerikanska samhället. Även de som jobbar heltid i fabriker eller på stormarknader lever från avlöning till avlöning utan att kunna spara. Arbetslösheten är förstås hög, särskilt bland de unga som ofta slutar skolan före gymnasiet.

Om Bageants farföräldrars lilla fritid gick åt till fiske, jakt eller att bara sitta på verandan, innebär fritiden för många unga rednecks idag av att dricka öl, äta gigantiska mängder skräpmat, shoppa upp sina sista slantar på stormarknaderna eller åka mellan olika platser som hyser illegala laboratorier för meta-amfetamin.

Själv växte Bageant upp i ”the Heartland” , i den lilla staden Winchester i Virginia, med ständigt nya flyttar när hyran gick upp fem dollar. En dag fann han sin utslitna pappa, annars en hårding som aldrig klagade, sitta och gråta bittert vid köksbordet med en gul avi i näven. En sjukhusräkning på sjuhundra dollar för den lika hårt slitande och djupt deprimerade mamman.

Det var femtio år sedan. Någon sjukförsäkring värd namnet för Amerikas fattiga är knappast i sikte ännu. För USA handlar om samma sak som det alltid gjort, menar Bageant: billig arbetskraft. Och den utbildas bäst genom att samhället undanhåller dem utbildning och därmed information. Medelklassen vill inte ha något som kostar skattepengar, de skickar sina barn till privatskolor och köper privata sjukförsäkringar medan många ”working poor” inte har råd att hämta ut sina receptbelagda mediciner.

Han själv är inte fattig längre, tack vare en hyfsad journalistkarriär och boken Deerhunting With Jesus (2007) som han skrev efter att åter ha bosatt sig i Winchester efter trettio år i social exil på andra håll i USA.

Att Joe Bageant ännu inte är översatt till svenska är märkligt. På många andra håll är han redan en kultförfattare. Till och med i USA, trots att hans gelikar sällan läser böcker och de flesta i medelklassen rimligen inte gillar hans beskrivning av världens bästa nation.

Tygerna till de nya varianterna av de forna arbetarkläderna vävs i många fall på gamla anrika amerikanska jeanstillverkares vävstolar som sedan länge sålts ut till Japan. Sedan tar inslitnings- och skrynklingskonstnärer vid för att få de limiterade plaggen att se ut som om de varit med om åratal av hårt arbete.

Det är ett slitage som kostar. Idag har amerikanska arbetare inte råd att gå klädda som Joe Bageants farfar uppe i Blue Ridge Mountains.

 Av Per Stern

Ett samlat grepp på Grönland

Man kan tro vad man vill om klimatet. Oavsett hur känsligt det är för höjda CO2-halter eller vilka växthusgaser som är värst så ser vi förändringarna runt omkring oss. Man behöver inte överdriva eller larma, det rullar på ändå.
New York Times har en ordentlig genomgång av läget för Grönlands glaciärer med nätanpassad grafik. Ett gediget och snyggt arbete som helt enkelt visar på trenderna utan att kasta skulden någonstans. Det är bara så här det ser ut. Avsmältningen accelererar. Havsnivåerna stiger. Rekommenderas.

Världens undergång kan vara nära

Söndagens DN konstaterar att 90-talet är tillbaka. Det handlar naturligtvis om mode.
Jag kan inte låta bli att se detta som ett steg mot världens slutliga undergång enligt ett scenario som förutsagts av den amerikanske kompositören och samhällskritikern F Zappa.
Zappa målar upp en utveckling där världen inte tar slut med en plötslig katastrof, utan snarare långsamt stelnar tills allt liv upphör. Processen kallas "Death by Nostalgia":
Eventually within the next quarter of a century, the nostalgia cycles will be so close together that people will not be ale to take a step without being nostalgic for the one they just took. At that point, everything stops. Death by Nostalgia. 

Det är med andra ord kanske inte de lyxiga vindsvåningarna som föregår apokalypsen. Men hur som helst blir det i DN som vi kan läsa om tecknen.

Jobbar jag för Cops?

Pressbyrån skickar med en reklamtidning med gårdagens DN, där PB:s "bästsäljare" bland tidskrifterna presenteras. Kul.
Jag går genast till uppslaget för Vetenskap och Historia och hittar Allt om Vetenskap på 6:e plats. Före ligger fyra stycken Hitlertidningar (ok, de innehåller lite annat också, särskilt Populär Historia) och etta är förstås den träiga danska jätten Ill:ad Vetenskap. Och sexa är ju inte så dåligt. Men presentationen...
"AoV är vetenskapsmagasinens motsvarighet till tv:s Cops".
Men va fan?
Allt om Vetenskap är lite av "min" tidning. Jag skriver nyheterna varje månad, och har nästan alltid minst en längre artikel. Jag jobbar ungefär halvtid för den. Jag uppskattar tidningen framför allt för att den ger mig chansen att fördjupa mig i en massa ämnen som få andra skulle fatta faktiskt är gångbara. Och därför tycker jag om den och puffar för den på min hemsida.
Texter som jag publicerat i AoV har använts som kurslitteratur på KTH. De har köpts in av Vetenskapsrådet för publicering på deras websida om djurförsök, de har lånats av informationssajten evolutionsteori.se för att upplysa om Darwins teorier. Med mera. Vadå Cops?
Bara för att man inte skriver som en stelopererad mumie så behöver man väl inte bli jämförd med slask-tv? Ett program där överviktiga amerikanska poliser utövar våld på tragiska narkomaner, prostituerade och småtjuvar, helt utan gränser för integritetsövergreppen.
Men om man tycker Cops är helfestligt, allmänbildande, jätteintressant och kunskapsorienterade så fungerar kanske jämförelsen.
Är det där jag har min publik?

Kemipriset - Not found

Nej, det blev inte Alec Jeffries. Och nåt material om palladiumkatalyserade reaktioner fanns inte i skåpet.
Nu väntar alla istället på den verkliga nyheten - litteraturpriset.
Jag gillar litteratur, väldigt mycket faktiskt. Men borde inte intresset för de vetenskapliga priserna vara lite större egentligen, i relation till litteraturen alltså ?

Jag menar, om femtio år, vad kommer vi att värdera högst, Elfriede Jellinek eller grafen? Le Clezio eller rna-interferens? Det är bara en enkel fråga, ingen sarkasm.
Backa lite i tiden och jämför 1901 års fysikpristagare Röntgens betydelse med den samtida littpristagaren Sully Prudhomme. Eller Einstein som fick priset 1921, samma år som Anatole France. Niels Bohr fick sitt -22, när den spanske dramatikerna Jacinto Benavente kammade hem litteraturen. Sug på den.

Jag säger inte att litteraturpriset ska nedvärderas. Men fördelningen av medieintresse säger en del om naturvetenskapens roll i den offentliga diskussionen: Den tas inte på allvar förrän den blir en del av kulturdebatten - förmedlad av någon med kulturkredd.
Jag hävdar igen - Vetenskap ÄR kultur.
Och jag håller på Tranströmer eller McCarthy. Janet Frame har ju lämnat oss.   

Kemipriset

Den eminent kunnige Henrik Brändén gissar att Alec Jeffreys, upptäckaren av metoden att identifiera individer med hjälp av DNA, blir en av pristagarna.
Om han har rätt så lovar jag att lägga ut en mastig artikel om ämnet imorgon. Den ligger i kylskåpet för närvarande.

Nobelpris till grafen

Just när jag vaknat till bloggandet ur en lång dvala kommer beskedet att Geim och Novoselov får priset för sitt arbete med mirakelmaterialet grafen - som vi inte vet vad vi ska använda till riktigt än.
Är det månne lite tidigt? Kul i alla fall. Jag har en färdig artikel i ämnet sedan förra året.
Här är den. 

Varmaste sommaren globalt 2010

För alla er som undrade vart klimatdiskussionen tog vägen:

Satellitdata visar att sommaren slår alla tidigare uppmätta rekord. Dessutom börjar det gå att skönja klimatförändringens avtryck i vädret. Inga enskilda väderfenomen kan med bestämdhet knytas till den långsamma uppvärmningen, men nu börjar det bli ganska många som pekar åt ett och samma håll- Kolla här vad den envise Joe Romm skriver om saken på Climate Progress

En blick från andra sidan

Här uppe på sjätte våningen har man inte bara en fin utsikt över Göteborg. Även takets invånare kan titta in genom mitt vindsfönster.
Medan jag skriver på en artikel om människans utveckling under de senaste fyra miljoner åren går ett par gråspräckliga unga trutar och vankar oroligt på takplåten utanför. Deras ängsliga rop antyder att de är lätt vilsna årsungar som ropar på mor. Ibland tittar de in genom det smala fönstret på mig vid datorn.
Deras låga gång är just så där vaggande som man numera gör dinosaurier på film, efter Jurassic Park. De fågelhöftade rovdinosaurierna representeras i vår värld just av fåglar. Och ju större de är, desto mer velociraptoriska ser de ut.
Man kan undra om animatörerna bara har imiterat fåglarnas gång för att uppnå den realistiska effekten, eller om biomekaniska analyser har hjälpt till att skapa ett rörelseschema som sammanfaller med trutarnas.
När de tittar in på mig ser jag ändå något som filmarna kanske har missat. Varför får inte dinosaurierna samma vackra mörka blick som fåglar har, istället för de trista drakögon de brukar begåvas med av Hollywood?
Jag försöker mata dem med valnötter, men de avstår. Nån fisk har jag inte.   

Även en fluga har sitt lilla projekt

Som en liten sommarläsning lyfter jag upp denna artikel till en reprisomgång eftersom flugorna nu kommer och påminner oss om att vi är en del av naturen. För flugorna är vi bärare av intressanta födoämnen i form av rester av proteiner på vår hud, eller som generösa producenter av näringsrika lämningar på tallrikar, i glas och sophinkar. Vi är kort sagt en del av deras ekosystem.
Flugorna kan alltså se oss som viktiga nyttovarelser, som det kan vara värt att värna om. Men hur ser vi på dem? Har vi den rätta respekten för deras intellektuella förmågor? Läs och lyss till surret från de små vingarna.

I have arrived

Idag sitter jag för första gången i min skrubb på Reportagebörsen i Göteborg, sex trappor upp med utsikt över stan - mot Götaplatsen, Liseberg, Johanneberg och Kronhuset från 1600-talet tvärs över gatan. Snart är det semester också efter den stora flytten från Skåne. Sommarsömnen inträder på den här sidan.
Men först ska några korta projekt genomföras - Livets uppkomst på jorden, och Våra döda släktingar, bägge för Allt om Vetenskap.
Watch this space.

Placeboeffekten är på riktigt

Det mest fascinerande med placeboeffekten är inte att den faktiskt kan fungera, utan att den fungerar på riktigt, det vill säga att en placeboeffekt har en reell fysiologisk verkan.
Det är inte så att en sjuk "inbillar sig" att hon blir frisk, utan att det faktiskt händer någonting i kroppen.
Apropå posten om smärtan i musens öga länkade jag till aktuella akupunkturförsök på möss där man (i Natures nyhetsartikel) frågar sig, har akupunktur en fysisk effekt eller är det "bara placebo"?
Frågan tycks implicera att det finns en placeboeffekt där den utsatta personen på något sätt tror att det inte gör ont, och därför inte reagerar. Men poängen är ju att det faktiskt slutar göra ont även när smärtlindringen sker i form av placebo - i de fall där det fungerar. Ett av syftena med akupunkturförsöken var, såvitt jag förstår att åtminstone i förlängningen se om det fungerar enligt den traditionella kinesiska teorin om strömmar av qi-energi genom kroppen eller om man kan hitta en mer molekylärmedicinsk förklaringsmodell.
Annars är just en attraktiv teori/berättelse viktig för att placebo ska ha effekt. Varför skriver jag nu om detta?
Jo, jag har lagt upp en gammal favorit i repris här, med bakgrunden till resonemanget - Så fungerar Placebo. Varsågod.

I denna ljuva sommartid

Just nu är dagarna fulla av sysslor. Dotter som tar studenten, hela familjen bryter upp lägret i Skåne och drar hela karavanen till Göteborg, och mitt i detta en hund som får sin sista måltid före färden till liemannen/veterinären. Allt arbete vid datorn måste vara strikt relaterat till inkomstbringande verksamheter, annars blir det en mager sommar.
Men inom några dagar kommer mer, kanske om Einsteins hjärna - ett kärt ämne bland vetenskapsjournalister-  eller om de stora utdöendena på jorden, och mer om klimatdebatten. Och ännu mer lär väl hända innan dess.  

Smärtan i musens ansikte

Forskarbloggen från SLU levererar en del spännande. Idag skriver biologen Anna Olsson om försök där man ser att även vi människor kan läsa av ansiktsuttrycket hos en plågad mus.
Jag vill inte gå in och argumentera mot djurförsök, jag har skrivit om det här t ex, men med tanke på att tusentals möss utsätts för starkt fysiskt obehag varje dag är det djupt tänkvärt.
Till exempel den här omdiskuterade - särskilt i brittiska medier - studien av akupunktur, där man aktivt plågar möss för att se vad som händer när de får en nål i sig dessutom.
Bara ett stenhjärta kan påstå att djur inte känner smärta som vi.

Ekot fällt i granskningsnämnden - om det nu kan ha någon betydelse

Jag har aldrig blivit speciellt upphetsad över utslag i granskningsnämnden för radio och tv. Det är inte där som slaget om mediesanningen står. Men den här gången kändes det ändå lite skönt att någon fick en liten smäll på fingrarna.
En reporter har uppenbarligen i sin ostörda ensamhet på ekojouren skrivit ett sent telegram (eftersom det gick första gången i 22-pipet) där den så omtalade BBC-intervjun med Phil Jones citeras som att klimatforskaren "svänger i frågan" och att han nu "inte är lika säker" på att jordens medeltemperatur stiger, och att det beror på människans utsläpp av växthusgaser.
Den intervjun är i sig ett bra övningsexempel för vetenskapsjournalistik, eftersom den belägrade Jones gör allt han kan för att vara så exakt och tydlig till den grad att han blir svår att förstå.
Men han är klar och tydlig när han säger att uppvärmningen pågår och att det beror på CO2.
För att skriva som ekoreportern gjorde måste man antingen vara illvillig, intellektuellt ohederlig eller bara dum.
Det kan i värsta fall vara alla tre alternativen som gäller.
Ekots vinkel härrör av allt att döma inte från själva intervjun, utan från den internationella klimatförnekarlobbyns kommentarer på nätet. Det forum som ibland kallas för "Eko-kammaren". Hmmm...

Är det detta som är "Peak Oil"? Katastrofen live.

Deepwater Horizon och den pågående katastrofen i Golfen kommer att förändra villkoren för oljeindustrin, och USA:s energipolitik på ett bräde. Frågan är bara hur. Det som klimatlarmet misslyckats med kan det här eländet kanske skynda på; att börja montera ner fossilberoendet.
Se BP:s egen livefeed från 1 500 meters djup, hur oljan väller ut.  Det kan pågå i månader än.

Allt du ville veta om nanotrådar

DN:s Karin Bojs har varit i Lund och träffat forskare. Idag skriver hon om Lars Samuelson och hans tunna trådar som ska lysa upp framtiden (artikeln finns bara på papper så vitt jag kan se).
Själv var jag där i december 2008 och allt som beskrivs i DN-texten fanns redan då. Så här är en längre redogörelse för allt det magiska som kan hända när saker blir riktigt små.

Buffalo Ghost dancers

Efter en lång väntan kommer här fortsättningen på 25:e infanteriregementets äventyr i Montana.
Det är alltså vintern 1890/91. Västern är nästan färdigerövrad, järnvägarna når tvärs över kontinenten. Landet har snart civiliserats.
Urbefolkningen har trängts undan till de marginella trakterna. Här i Montana och i Norddakota ligger de magra "reservat" dit siouxstammarna har hänvisats. Buffalo Bill Cody och andra professionella jägare hade börjat det systematiska utrotandet av bisonoxarna - präriefolkens viktigaste näringskälla.
Efter "indiankrigen" 76-77 levde spillrorna av siouxerna i fattigdom kring handelsstationerna. I det klimatet föddes ghost dance-rörelsen, en extatisk frälsningslära med kristna inslag som lovade att de vita skulle försvinna från förfädernas jord lika snabbt som de kommit.
Andedansen ledde till bråk. De vita blev oroliga, unga siouxer hotade med våld.
Pine Ridge, där bilden är tagen var en av de centrala orterna för ghost dancerörelsen och soldater anlände, bland dem 25:e infanteriregementet.
Den 29:e december 1890, en vecka efter att ledargestalten Sitting Bull dödats av soldater, omringades ett läger med Lakotasiouxer av femhundra soldater från 7:e kavalleriet vid en bäckravin vid namn Wounded Knee Creek.  
Syftet var att eskortera indianerna till järnvägen för vidare transport till Nebraska.
Konfrontationen ledde till att över 150 Lakotas sköts till döds, och fler än 150 flydde och frös ihjäl i snön.
Enligt de rapporter som finns att tillgå deltog inte 25:e infanteriregementet i några sammandrabbningar i Pine Ridge-området.
Männen på bilden deltog alltså i det som kom att bli det sista "indiankriget" i USA:s våldsamma historia. Vi vet inte om massakern vid Wounded Knee ännu har inträffat när vi ser dem. Vi vet inte vad de tänker.
Fem år senare ska samma regemente vara med om att slå ner järnvägsstrejken på Northern Pacific Railroad.

Buffalo Soldiers

Vilka är de goa gubbarna som tittar fram under rubriken? Jag fastnade en gång för bilden, som finns i original här. Titta på den i full upplösning och möt blickarna från 1890.

Svarta män vars farföräldrar förmodligen varit slavar, kanske deras föräldrar. Som en del av 1700-talets globaliserade ekonomi hade deras förfäder kidnappats från västafrika för att arbeta på amerikanska bomullsfält.

Vad gjorde de nu här i snön, kan man undra.

Det visar sig att de tillhör 25:e infanteriregementet, en av de fyra ursprungliga svarta arméenheterna som skapades 1866, i samband med inbördeskriget. Frigivna män som slogs för att avskaffa slaveriet. Nu, 25 år senare fotograferas de i Pine Ridge i Montana, i det som kom att kallas den Vilda Västern.

Bilden är troligen tagen i december eller januari 90/91. Pälsarna som några bär mot kylan ser ut att vara bison.

25:e infanteriregementet hade enbart afrikanskamerikanska soldater och vita officerare.

En officer vittnar om att man på kvällarna kunde höra mannarna sjunga och dansa, virginny style, i sitt läger.

Musik och sprit var de enda nöjen som fanns här i the reservation. Deras uppdrag ska jag skriva mer om en annan gång. Men titta på bilden igen, och hör samtidigt hur de klappar, stampar, sjunger och dansar för att få kvällarna att gå. Någon kanske till och med hade ett munspel eller en banjo med sig.

En av männen är för övrigt baptistpastor.

Always look on the bright side...

Jonah Lehrer på Frontal Cortex har en fin illustration till vår eviga tro på en bättre framtid.
Det här är de amerikanska börsanalytikernas prognoser över de stora företagens förväntade resultat - och vad det blev av förväntningarna:

De små krökta maskarna motsvarar alltså verkligheten. Det verkliga resultatet ligger konsekvent klart under prognosen. Och det här är alltså, som Lehrer skriver, förutsägelser gjorda av högutbildade proffs med tillgång till stora mängder data.

Fackuttrycket är optimism bias - vi tror för det mesta att det ska bli rätt bra.

Och vem skulle orka jobba vidare om man inte trodde det? Jag tror det är en av mänsklighetens viktigaste egenskaper. Även när det leder till allt för glada prognoser.

Diagrammet kommer från tidskriften McKinsey Quarterly

En liknande tendens får en majoritet av bilister att beteckna sig som bättre förare än genomsnittet - en statistisk omöjlighet.
De enda personer som har visat sig fria från den här förvrängt optimistiska verklighetsbilden är individer som diagnostiserats med allvarlig depression. Depressiv realism är ett psykologiskt begrepp. Smaka på det...

Dags att lägga igen climategate-filen nu?

Två nyheter om den beramade ”skandalen” har kommit i veckan:

1. Den brittiska parlamentariska utskottskommittén som granskat Climate Research Unit vid East Anglia University har lämnat sin rapport.
Phil Jones och hans kolleger är inte skyldiga till några vetenskapliga oegentligheter är slutsatsen.
Den huvudanklagade forskaren Phil Jones och hans grupp Climate Research Unit borde ha varit mer generösa med att dela med sig av sina data, säger parlamentarikerna.
Men Jones och hans medarbetare går ur affären med sina anseenden som forskare oanfrätta, enligt rapporten.
Händelsen ger heller ingen anledning att ifrågasätta den vetenskapliga konsensusen om att jorden blir varmare och att det beror på mänskliga aktiviteter, enligt de brittiska parlamentarikerna.

2. Den internationella granskningsgruppen under Lord Oxburgh har kommit till en liknande slutsats.
Inte heller de kan beslå de belägrade forskarna med några lögner, manipulationer eller konspiratoriska handlingar. Däremot tycker de internationella granskarna att de borde anlita högre statistisk kompetens än vad man gör för närvarande.
De har viss förståelse för deras utsatta position och att de inte var så samvetsgranna med arkivering och dokumentation av sitt arbete under de år då insamling och behandling av temperaturdata var en obskyr specialitet som få brydde sig om.
Vem kunde ana att de skulle hamna i centrum av en våldsam skitstorm många år senare?
De slår också fast att CRU har haft en avgörande roll för kunskapen om klimatets utveckling.

Ingen har hittat några fel i grunddata. Ingen har hittat några fel i behandlingen av dem.

Kvar står några otrevliga formuleringar i mail skrivna av fr a Phil Jones, där han ger sig fan på att inte lämna ut sina data till Steve Mcintyre, som han uppenbarligen uppfattar som enbart fientlig och destruktiv. Till slut hade han fått 40 olika krav på att lämna ut mängder med data bara över en helg. Det ser onekligen ut som en kampanj.
Han borde nog ha bett om hjälp med att hantera de kraven.

Man kan undra, vem skulle palla med en internationell, aggressiv nätbaserad granskning av de senaste tre årens sammanlagda e-postkorrespondens? Orensad, alltså.

Men, inte blir det slut nu.
Climategate blev den största framgången för klimatförnekarlobbyn på mycket länge, kanske någonsin. Den kommer att kastas fram om och om igen, bara för att få lite skit att möjligen fastna.
Som vanligt får anklagelserna stor plats, eftersom de bröt in på precis rätt punkt, rent dramaturgiskt. Kurvan som stigit allt brantare mot Köpenhamn, med demonstranter på gatorna och maktlösa politiker gick mot en medial antiklimax. Men skandalen skapade en helt ny och spännande konflikt: De jävlarna ljuger för oss!

Nu gjorde de inte det, men den grejen är inte alls lika bra. Är klimatförändringen möjligen på väg in i samma mediala skymningsland som aids, malaria, svält och andra ständigt pågående katastrofer? De där som saknar dramaturgi

När kommer den stora gen-reaktionen?

Tio år efter Hugo-projektet kommer jubileumsartiklarna. Vad har vi egentligen lärt oss?
6 000 monogenetiska (och sällsynta) sjukdomar har fått sina orsaker identifierade. Men de stora folksjukdomarna?
Ju mer vi lär oss om kopplingar mellan gener och sjukdomar, desto mer tycks vi trampa ner i ett träsk av komplexitet. Jag menar, om vi har genetiskt förhöjd risk för infarkt så kan vi se det på våra äldre släktingar. Och alla vet hur man ska hantera risken - ät nyttigt, lev sunt. Motionera och sluta röka. För det behövs ingen gensekvensering för 100 000 där flera hundra gener ska vägas samman för en preliminär riskbedömning som kanske säger att vi har en 22 %-igt förhöjd risk för hjärtsjukdom.
Frågan är hur långt vi kommer. Allt sitter inte i generna. Se till exempel på explosionen av antalet 100-åringar. 1975 var ca 130 svenska kvinnor 100+. Nu är de över 1 300. Kom inte och säg att generna har förändrats.
För kritik av genideologin och de reduktionsitiska återvändsgränderna rekommederas The Mermaid's Tale. Mer om den senare. Läs den till nästa gång.

Hårt arbete ger resultat

Nu ser vi följderna av det idoga slitet från klimatskeptikernas krypskytte. Efter "Climategate" - där brittiska forskare påstods dölja det pinsamma faktum att det inte alls blir varmare - och IPCC:s klantiga hantering av Himalayas glaciärer så hände något.

Plötsligt började IPCC framställas som ett gäng pajasar i seriösa medier. Det blev en story!

Och nu, när det avslagna Köpenhamnsmötet tycks vara uttjatat, så verkar det vara helt ok att bara skita i hela klimateländet. Va fan ska man tro, liksom...

71% av tillfrågade amerikaner tror inte på att människan orsakar global uppvärmning, jämfört med 54% skeptiker för ett år sen.

I Storbritannien är motsvarande siffror 25% nu, medan det bara var 15% brittiska skeptiker i november. Något har hänt.

De har lyckats så de frön av tvivel som behövs för att det ska gå att slippa tänka på jobbiga grejer.


Det är en tidsfråga innan opinionen vänder igen. Det är bara att vänta på nästa rapport om stora ras i Antarktis isar, översvämningar eller hur städer i Sibirien börjar luta allt mer.

Men de politiska besluten försenas. Tvågradersmålet ligger allt längre bort.

Himalayagate - detta är värre

Redan förra veckan rapporterade New Scientist att IPCC i sin senaste lägesrapport om klimatförändringen använt tveksamma icke expertgranskade andrahandsdata om avsmältningen av Himalayas glaciärer. Uppgifterna i rapporten kommer från Världsnaturfondens miljögrupp och säger att isen i Himalaya kommer att vara borta till år 2035.
Det här är kontroversiella uppgifter, och ett antal experter säger att det är en alldeles för pessimistisk bedömning.

Det är ju i o f s good news för alla som bor i södra Asien, eftersom det betyder att vattnet kommer att fortsätta att rinna i floderna på samma sätt som idag under längre tid.

Men det är bad news för den redan nu konstiga och starkt politiserade vetenskapliga debatten om den globala uppvärmningen.
Det är bara att invänta de sarkastiska kommentarerna från förnekarlobbyn.

Det faktum att glaciärerna smälter (för det gör de!) i långsammare takt än vad som anges i IPCC:s dokument kommer att tas till intäkt för att alla andra uppgifter kan vara felaktiga. Särskilt som de här kommer från en av de bespottade miljöorganisationerna som ligger bakom "den stora klimatkonspirationen".

Ett av de hårda argumenten mot klimatförnekarna är att de ligger mycket svagt till när det gäller expertgranskad, publicerad forskning. Nu visar det sig att IPCC låter icke-granskade uppskattningar smygas in i materialet. Det riskerar att sänka debattnivån omgående.

Det hjälper inte att temperaturerna ökar, att haven stiger, att flyttfåglarna kommer tidigare och att polarisen försvinner. Felaktigheter i rapporteringen leder ofelbart till skitstormar på nätet, och letar sig så småningom till mainstreammedierna (de vetenskapliga som NS, och Nature har redan kört det). Visa fram motsättningarna, blir den logiska medietanken.

Create doubt, skapa tvivel, är slagordet, myntat redan av de amerikanska tobaksbolagen när de krigade mot cancerforskarnas vetenskapliga rapporter.