De avrättades sista ord

Ännu ett gästspel av Per Stern. Ännu ett stycke fascinerande americana:

Dödsdömda i USA som verkligen får sitt straff utmätt vet tre saker som vi andra inte vet om oss själva. De vet när de ska dö och hur, och de vet att deras sista ord kommer att dokumenteras. Amerikanske författaren Robert K. Elder återger i sin nya bok Last Words of the Executed de sista orden yttrade av ett gediget urval dödsdömda, från förkolonial tid fram till dagens USA.

Det är ord som beskriver, ånger, ångest, skuld, oskuld, hat och kärlek. Somliga vill framstå som kallblodiga eller likgiltiga. ”Nu gör vi det här”, var det sista Gary Gilmore sa innan exekutionspatrullen sköt honom i Utah 1977.

Gilmores ord ger sken av att det är han som bestämmer tidpunkten. Men hans ord betyder för händelserna lika lite som dem William Morse fick fram ögonblicket innan strömmen slogs på till den stol han satt i den 3 januari 1910: ”Vänta lite.”

De egna orden och attityden är det enda fången bestämmer över, och läsningen sätter ofrånkomligen igång tankarna. Vad skulle jag själv säga och i vilket sinnestillstånd? Vilket var mitt brott? Vad skulle jag säga om jag var oskyldig?

Last Words of the Executed är indelad i fem avsnitt, ett för varje avrättningsmetod som åtminstone i teorin alltjämt tillämpas i USA.

I avsnittet The Noose (Snaran) berättas om de tidiga offentliga avrättningarna med tiotusen åskådare, då de sista orden ofta blev ett tal till massan snarare än funderingar av mer privat karaktär eller ord riktade till några få närvarande. Idag tar å andra sidan många fångar, medvetna om medias närvaro, sista tillfället i akt att protestera mot dödsstraffet som sådant, ett inslag som knappast förekom i äldre tider.

Cirka 16 000 personer har avrättats av myndigheterna i Amerika sedan 1600-talet. Dödsstraffet har än idag starkt stöd av cirka halva befolkningen och USA är det enda västerländska land som alltjämt tillämpar avrättningar.

Dock har det funnits en vilja att göra straffet ”humant”. Staten ska inte ta liv i vredesmod, utan med kallt huvud. Avrättningen ska göras snyggt och inte vara någon blodig affär.

Ibland har de dödsdömda själva fått assistera. Nuförtiden handlar det om att hjälpa till att hitta blodådern för den dödliga injektionen. När James Robinson mötte sitt öde 1852 skällde han på sheriffen för att denne inte visste något om hängning och Robinson instruerade honom att sätta knuten bakom vänster öra för en säkrare avrättning. Trots att folk var nyfikna och vallfärdade till avrättningarna, upprördes många när fångar sprattlande ströps långsamt under tjugo minuter när hängningen gick snett. Inte heller var de gånger då huvudet slets från kroppen av fallet populära.

I slutet av 1800-talet talade man om hängning som en kvarleva från mörka medeltiden, ovärdig ett modernt land där den ena nymodigheten avlöste den andra. En ny uppfinning skulle lösa problemet, nämligen konsten att leda elektricitet. Thomas Alva Edison, glödlampans uppfinnare, hade under en tid låtit sina medhjälpare avliva hundar och katter med elström. Metoden lånades av ett par andra tekniska begåvningar som utvecklade den elektriska stolen.

År 1890 blev William Kemmler förste man till rakning. Officiellt handlade hans sista ord om att han blivit utmålad i pressen som sämre än han själv ansåg sig vara, vilket han fann djupt orättvist.

Men sedan fortsatte han att småprata med två läkare som satte fast elektroderna på hans kropp. Han bad dem spänna remmarna något hårdare. ”Ingen brådska, vi vill inte att något ska bli fel”, förmanande han. Han fick välsignelsen som han artigt tackade för. Strömmens slogs på och Kemmlers ansikte och händer antog en flammande röd färg. Efter sjutton sekunder bröts strömmen och en av läkarna förklarade den hopsjunkna kroppen som död medan en kollega konstaterade att de nått kulmen på tio års arbete och att de alla från denna dag levde i en högre civilisation.

När de lossade remmarna hoppade ”liket” till och började gurgla. ”För guds skull, döda honom så vi får slut på det här”, skrek en åskådare. Nästa försök fick ett grått rökmoln att stiga från Kemmlers skalle, men dog gjorde han.

Följande dag skrev New York Times om innovationen på förstasidan: ”Mycket värre än hängning.”

Redan före sekelskiftet bestämde man sig för att gas nog var ännu humanare än elektricitet. Från början hade man planer på att pumpa in gasen i cellen där den dödsdömde låg och sov intet ont anande. Kritikerna tyckte dock att det fick vara måtta på humaniteten.

Gaskammaren började användas 1924 och nu kunde den dödsdömde faktiskt kommunicera under själva avrättningen. ”Det här var väl inget”, sa Robert Lee Cannon innan han förlorade medvetandet, medan hans medbrottsling Albert Kessel hävdade att det var hemskt. ”Jag känner ingen lukt än”, sa Warren Cramer från Kaliforniens gaskammare 1943, för att i nästa ögonblick konstatera: ”Det luktar ruttna ägg.”

Omkring tio minuter tar det att dö i gaskammaren, och ja, fångarna uppmanades ibland att ta djupa andetag för att underlätta processen.

Något snabbare är den dödliga injektionen som i praktiken är den enda metod som används idag. Men sprutan kan också ta tid. Trettiofyra minuter för Angel Diaz för några år sedan. Guvernören stoppade därefter alla avrättningar i Florida eftersom han menade att staten riskerade att bryta mot konstitutionens förbud mot plågsam bestraffning.

Författaren hävdar att Last Words of the Executed inte är ett inlägg i debatten för eller emot dödstraff, utan en berättelse om vad man säger när man vet att orden blir ens sista. Livet framstår som skört. Men svårt att göra slut på för en stat som vill verka värdig i sitt myndighetsutövande. Och kanske är det där bokens ställningstagande ligger.

Av Per Stern