På Gränsen presenterar gästbloggaren Per Stern, frilansskribent med hatt som bjuder på aktuella rester från textskafferiet for your reading pleasure:
Skulle du vilja se ut som en redneck, alltså en fattig vit arbetare från amerikanska Södern? Jodå, det är precis vad många unga manliga esteter i Sverige önskar, och de är beredda att betala riktigt bra för det också. Idag finns repliker av amerikanska arbetarplagg från åren kring andra världskriget och ännu längre tillbaka. Den som vill och har råd kan trava omkring på gatorna som rutig skogshuggare, hickoryrandig lokförare, biboverallklädd hillbilly eller denimuniformerad lastbilschaffis.
I den nyss utkomna boken Rainbow Pie – A Memoir From Redneck America berättar Joe Bageant om sina förfäder, redneck hillbillys från Blue Ridge Mountains i Virginia. Han dröjer dock inte så länge vid klädstilen utan beskriver ett slitsamt men i viss mån värdigt liv som efter kriget skulle förbytas till ett slitsamt liv utan värdighet när flyttlassen gick från landsbygden in till städerna.
Knappast något blev bättre, menar Bageant. Idag utgör dessa kring 50 miljoner vita arbetare den enskilt största fattiga gruppen i det amerikanska samhället. Även de som jobbar heltid i fabriker eller på stormarknader lever från avlöning till avlöning utan att kunna spara. Arbetslösheten är förstås hög, särskilt bland de unga som ofta slutar skolan före gymnasiet.
Om Bageants farföräldrars lilla fritid gick åt till fiske, jakt eller att bara sitta på verandan, innebär fritiden för många unga rednecks idag av att dricka öl, äta gigantiska mängder skräpmat, shoppa upp sina sista slantar på stormarknaderna eller åka mellan olika platser som hyser illegala laboratorier för meta-amfetamin.
Själv växte Bageant upp i ”the Heartland” , i den lilla staden Winchester i Virginia, med ständigt nya flyttar när hyran gick upp fem dollar. En dag fann han sin utslitna pappa, annars en hårding som aldrig klagade, sitta och gråta bittert vid köksbordet med en gul avi i näven. En sjukhusräkning på sjuhundra dollar för den lika hårt slitande och djupt deprimerade mamman.
Det var femtio år sedan. Någon sjukförsäkring värd namnet för Amerikas fattiga är knappast i sikte ännu. För USA handlar om samma sak som det alltid gjort, menar Bageant: billig arbetskraft. Och den utbildas bäst genom att samhället undanhåller dem utbildning och därmed information. Medelklassen vill inte ha något som kostar skattepengar, de skickar sina barn till privatskolor och köper privata sjukförsäkringar medan många ”working poor” inte har råd att hämta ut sina receptbelagda mediciner.
Han själv är inte fattig längre, tack vare en hyfsad journalistkarriär och boken Deerhunting With Jesus (2007) som han skrev efter att åter ha bosatt sig i Winchester efter trettio år i social exil på andra håll i USA.
Att Joe Bageant ännu inte är översatt till svenska är märkligt. På många andra håll är han redan en kultförfattare. Till och med i USA, trots att hans gelikar sällan läser böcker och de flesta i medelklassen rimligen inte gillar hans beskrivning av världens bästa nation.
Tygerna till de nya varianterna av de forna arbetarkläderna vävs i många fall på gamla anrika amerikanska jeanstillverkares vävstolar som sedan länge sålts ut till Japan. Sedan tar inslitnings- och skrynklingskonstnärer vid för att få de limiterade plaggen att se ut som om de varit med om åratal av hårt arbete.
Det är ett slitage som kostar. Idag har amerikanska arbetare inte råd att gå klädda som Joe Bageants farfar uppe i Blue Ridge Mountains.
Av Per Stern
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar