onsdag 21 april 2010

Always look on the bright side...

Jonah Lehrer på Frontal Cortex har en fin illustration till vår eviga tro på en bättre framtid.
Det här är de amerikanska börsanalytikernas prognoser över de stora företagens förväntade resultat - och vad det blev av förväntningarna:


De små krökta maskarna motsvarar alltså verkligheten. Det verkliga resultatet ligger konsekvent klart under prognosen. Och det här är alltså, som Lehrer skriver, förutsägelser gjorda av högutbildade proffs med tillgång till stora mängder data.
Fackuttrycket är optimism bias - vi tror för det mesta att det ska bli rätt bra.
Och vem skulle orka jobba vidare om man inte trodde det? Jag tror det är en av mänsklighetens viktigaste egenskaper. Även när det leder till allt för glada prognoser.
Diagrammet kommer från tidskriften McKinsey Quarterly

En liknande tendens får en majoritet av bilister att beteckna sig som bättre förare än genomsnittet - en statistisk omöjlighet.
De enda personer som har visat sig fria från den här förvrängt optimistiska verklighetsbilden är individer som diagnostiserats med allvarlig depression. Depressiv realism är ett psykologiskt begrepp. Smaka på det...



fredag 16 april 2010

Dags att lägga igen climategate-filen nu?

Två nyheter om den beramade ”skandalen” har kommit i veckan:

1. Den brittiska parlamentariska utskottskommittén som granskat Climate Research Unit vid East Anglia University har lämnat sin rapport.
Phil Jones och hans kolleger är inte skyldiga till några vetenskapliga oegentligheter är slutsatsen.
Den huvudanklagade forskaren Phil Jones och hans grupp Climate Research Unit borde ha varit mer generösa med att dela med sig av sina data, säger parlamentarikerna.
Men Jones och hans medarbetare går ur affären med sina anseenden som forskare oanfrätta, enligt rapporten.
Händelsen ger heller ingen anledning att ifrågasätta den vetenskapliga konsensusen om att jorden blir varmare och att det beror på mänskliga aktiviteter, enligt de brittiska parlamentarikerna.

2. Den internationella granskningsgruppen under Lord Oxburgh har kommit till en liknande slutsats.
Inte heller de kan beslå de belägrade forskarna med några lögner, manipulationer eller konspiratoriska handlingar. Däremot tycker de internationella granskarna att de borde anlita högre statistisk kompetens än vad man gör för närvarande.
De har viss förståelse för deras utsatta position och att de inte var så samvetsgranna med arkivering och dokumentation av sitt arbete under de år då insamling och behandling av temperaturdata var en obskyr specialitet som få brydde sig om.
Vem kunde ana att de skulle hamna i centrum av en våldsam skitstorm många år senare?
De slår också fast att CRU har haft en avgörande roll för kunskapen om klimatets utveckling.

Ingen har hittat några fel i grunddata. Ingen har hittat några fel i behandlingen av dem.

Kvar står några otrevliga formuleringar i mail skrivna av fr a Phil Jones, där han ger sig fan på att inte lämna ut sina data till Steve Mcintyre, som han uppenbarligen uppfattar som enbart fientlig och destruktiv. Till slut hade han fått 40 olika krav på att lämna ut mängder med data bara över en helg. Det ser onekligen ut som en kampanj.
Han borde nog ha bett om hjälp med att hantera de kraven.

Man kan undra, vem skulle palla med en internationell, aggressiv nätbaserad granskning av de senaste tre årens sammanlagda e-postkorrespondens? Orensad, alltså.

Men, inte blir det slut nu.
Climategate blev den största framgången för klimatförnekarlobbyn på mycket länge, kanske någonsin. Den kommer att kastas fram om och om igen, bara för att få lite skit att möjligen fastna.
Som vanligt får anklagelserna stor plats, eftersom de bröt in på precis rätt punkt, rent dramaturgiskt. Kurvan som stigit allt brantare mot Köpenhamn, med demonstranter på gatorna och maktlösa politiker gick mot en medial antiklimax. Men skandalen skapade en helt ny och spännande konflikt: De jävlarna ljuger för oss!

Nu gjorde de inte det, men den grejen är inte alls lika bra. Är klimatförändringen möjligen på väg in i samma mediala skymningsland som aids, malaria, svält och andra ständigt pågående katastrofer? De där som saknar dramaturgi

onsdag 7 april 2010

När kommer den stora gen-reaktionen?

Tio år efter Hugo-projektet kommer jubileumsartiklarna. Vad har vi egentligen lärt oss?
6 000 monogenetiska (och sällsynta) sjukdomar har fått sina orsaker identifierade. Men de stora folksjukdomarna?
Ju mer vi lär oss om kopplingar mellan gener och sjukdomar, desto mer tycks vi trampa ner i ett träsk av komplexitet. Jag menar, om vi har genetiskt förhöjd risk för infarkt så kan vi se det på våra äldre släktingar. Och alla vet hur man ska hantera risken - ät nyttigt, lev sunt. Motionera och sluta röka. För det behövs ingen gensekvensering för 100 000 där flera hundra gener ska vägas samman för en preliminär riskbedömning som kanske säger att vi har en 22 %-igt förhöjd risk för hjärtsjukdom.
Frågan är hur långt vi kommer. Allt sitter inte i generna. Se till exempel på explosionen av antalet 100-åringar. 1975 var ca 130 svenska kvinnor 100+. Nu är de över 1 300. Kom inte och säg att generna har förändrats.
För kritik av genideologin och de reduktionsitiska återvändsgränderna rekommederas The Mermaid's Tale. Mer om den senare. Läs den till nästa gång.