Guardians rutinerade vetenskapsreporter Brian Deer berättar en häpnadsväckande historia om hur det går till på vetenskapsrapporteringens flaggskepp, brittiska Nature, grundad 1869.
Nature är inte bara en tidskrift för forskningsrapporter, utan även ett ledande veckomagasin för nyheter, reportage och kommentarer från den vetenskapliga världen. Den är kort sagt nyhetsledande tillsammans med sin amerikanska motsvarighet Science. Deras toppnyheter rewritas varje vecka på vetenskapssidorna i världens ledande dagstidningar - DN inkluderad.
Deer blev som prisbelönt reporter inbjuden att skriva för Nature om forskningsfusk. Han har tidigare bland annat varit med om att avslöja autism/vaccin-bluffaren dr Wakefield.
Men innan han fick sätta tänderna i den vetenskapliga verkligheten för Natures räkning ville tidskriftens jurister att han skulle skiva på ett papper.
Han måste lova att hans artikel inte skulle skada eller förtala någon individ, eller orsaka rättsliga åtgärder mot Nature.
Om han skulle förarga någon med sin rapportering måste han förbinda sig att stå för det juridiska ansvaret på egen hand.
Alla eventuella rättegångskostnader måste han stå för själv.
Och som en engelsk språkövning:
You ... will indemnify and keep indemnified NPG ... in respect of any ... loss, damage, cost, expense, deduction, contribution, assessment, penalty, fine, interest, claim or finding arising from or made in connection with the performance by NPG of its obligations under this Agreement."
Dvs om Nature vill straffa honom, ska han avsäga sig sin rätt att försvara sig juridiskt mot företaget.
Dessutom säger kontraktet att de kan ändra som de vill i hans text, att de inte behöver namnge honom som författare, och om de ångrar sig, avstå från att publicera texten mot att halva arvodet dras in.
Det är ett så grovt åsidosättande av alla publicistiska principer att det är svårt att tro att det är sant.
Allt det som en utgivare är till för att försäkra, det juridiska utgivaransvaret, svär de sig fria från. Dessutom tar de sig rätten att dra in halva lönen om de inte är nöjda.
Apropå mitt lätt gnälliga inlägg om seminariet i Göteborg i veckan; jag kan inte avstå från ett översatt utdrag ur Deers berättelse:
Vetenskapsjournalistik är till största delen PR: olika slags storys om genombrott: "Många medelålders män upplever besvärande trängningar när de kastar vatten. Men nu har forskare vid Johns Hopkinsuniversitetet upptäckt..."
Detta är formeln Morgondagens Värld. Årsmodell 1965. Mycket av dagens vetenskapsjournalistik befinner sig i samma kollektiva slentrian.
I mitt brev till dem (Nature) påpekade jag att forskare inte är mer pålitliga än restaurangägare - vars kök utsätts för stickprovskontroller för att skydda allmänheten.
Men min redaktör sa att så fick jag inte säga i "forskningens husorgan". Jag fick intrycket att de helt enkelt inte tyckte att det var ett rimligt påstående.
Det är för lite journalistik i vetenskapsjournalistiken. Det var det jag skulle säga i mitt förra inlägg i ämnet. Tack Brian Deer.
torsdag 12 maj 2011
onsdag 11 maj 2011
Kriget mot Neandertalarna
En artikel i PNAS hävdar att reviderad kol-14 datering gör i princip alla fynd av neandertalmänniskor äldre än vad man trott tidigare. Den nya dateringsmetoden bygger på en teknik som eliminerar moderna föroreningar av organiskt material.
Slutsatsen bygger, i korthet, på en omdatering av material från en fyndplats i ryska Kaukasus, Mezmaiskaya, där brittiska paleontologer konstaterar att ben därifrån är upp till 10 000 år äldre än tidigare datering. Här är New York Times version av storyn.
Det här leder till slutsatsen - i pressmeddelandena framför allt - att neandertalarna försvann före 40 000 före vår tid, alltså betydligt tidigare än de 28 000 år gamla neandertalmänniskor som man ansett levde i grottor på Gibraltar. Det är en radikal omvärdering av historien.
Betyder det här något?
Ja, framför allt innebär det att moderna människor (Homo sapiens sapiens) och neandertal inte levde samtidigt i Europa mer än kanske några hundra år, och inte drygt 10 000 som annars vore fallet. Ett helt annat scenario målas då upp för hur det eventuella mötet mellan de två människogrupperna såg ut. Många frestas att se mötet som ett krig, där den moderna människans överlägsna intelligens och större antal snabbt fällde avgörandet. Se t ex vad Richard Klein på Stanford säger i NYT:
This, he said, “would have allowed them to spread very rapidly and to precipitate the extinction of the Neanderthals almost immediately on contact.”
Blitzkrieg, typ.
Men nu har vi ju också beläggen för genetisk blandning från västasien. Där gick det tydligen bra att umgås i ett tidigare skede.
Ingen vet hur det gick till, men det är fascinerande att se hur gärna man tar till tankefigurer från vår egen civilisation när man ska beskriva forntiden. NYT-reportern Nicholas Wade beskriver den moderna människans närvaro i Israel för ca 100 000 år sedan (då den genetiska mixen ska ha skett) som "ett misslyckat försök att lämna Afrika". Vad säger inte den formuleringen om hur man ser på människans förhistoria och hennes drivkrafter?
En som är starkt kritisk till den här radikala omvärderingen av c-14 dateringen är John Hawks, som bland annat pekar på en rad väl sammanhängande och konsistenta dateringar av liknande ålder på djurmaterial. Om nyare kontamination skulle spöka så borde variationen vara större, anser han. Han har fler invändningar som specifikt rör den kaukasiska fyndplatsen också.
Mitt amatörtips är att några neandertalfynd kommer att omvärderas, men långt ifrån alla. Kanske några cro-magnonlämningar också åker med i revisionen, och så har vi fortfarande flera tusen år av samlevnad i Europa med de närmaste kusinerna, vart de nu tog vägen.
Slutsatsen bygger, i korthet, på en omdatering av material från en fyndplats i ryska Kaukasus, Mezmaiskaya, där brittiska paleontologer konstaterar att ben därifrån är upp till 10 000 år äldre än tidigare datering. Här är New York Times version av storyn.
Det här leder till slutsatsen - i pressmeddelandena framför allt - att neandertalarna försvann före 40 000 före vår tid, alltså betydligt tidigare än de 28 000 år gamla neandertalmänniskor som man ansett levde i grottor på Gibraltar. Det är en radikal omvärdering av historien.
Betyder det här något?
Ja, framför allt innebär det att moderna människor (Homo sapiens sapiens) och neandertal inte levde samtidigt i Europa mer än kanske några hundra år, och inte drygt 10 000 som annars vore fallet. Ett helt annat scenario målas då upp för hur det eventuella mötet mellan de två människogrupperna såg ut. Många frestas att se mötet som ett krig, där den moderna människans överlägsna intelligens och större antal snabbt fällde avgörandet. Se t ex vad Richard Klein på Stanford säger i NYT:
This, he said, “would have allowed them to spread very rapidly and to precipitate the extinction of the Neanderthals almost immediately on contact.”
Blitzkrieg, typ.
Men nu har vi ju också beläggen för genetisk blandning från västasien. Där gick det tydligen bra att umgås i ett tidigare skede.
Ingen vet hur det gick till, men det är fascinerande att se hur gärna man tar till tankefigurer från vår egen civilisation när man ska beskriva forntiden. NYT-reportern Nicholas Wade beskriver den moderna människans närvaro i Israel för ca 100 000 år sedan (då den genetiska mixen ska ha skett) som "ett misslyckat försök att lämna Afrika". Vad säger inte den formuleringen om hur man ser på människans förhistoria och hennes drivkrafter?
En som är starkt kritisk till den här radikala omvärderingen av c-14 dateringen är John Hawks, som bland annat pekar på en rad väl sammanhängande och konsistenta dateringar av liknande ålder på djurmaterial. Om nyare kontamination skulle spöka så borde variationen vara större, anser han. Han har fler invändningar som specifikt rör den kaukasiska fyndplatsen också.
Mitt amatörtips är att några neandertalfynd kommer att omvärderas, men långt ifrån alla. Kanske några cro-magnonlämningar också åker med i revisionen, och så har vi fortfarande flera tusen år av samlevnad i Europa med de närmaste kusinerna, vart de nu tog vägen.
tisdag 10 maj 2011
Festivalstämning i Göteborg
Jag har för första gången bevistat en programpunkt på Vetenskapsfestivalen i Göteborg. Ett evenemang som anordnas för femtonde året. En händelse som får mig att göra två reflektioner.
Trots att jag aktivt bevakat vetenskap och forskning i snart tio år var jag knappt medveten om att festivalen existerade. Är det konstigt?
Jag har testat det här på några mig närstående personer och det visar sig att de som inte bor i Göteborg varit lika okunniga som jag. Såvida de inte ingår i det svenska vetenskapsmediala komplexet (se nedan*).
Det stärker min tes om att what happens in Göteborg stays in Göteborg. Visst finns det undantag - Patrik Sjöberg för att ta ett - men på det hela taget är Göteborg lite exotiskt för resten av Sverige. Resten av Sverige är då förstås Stockholm och vissa delar av Skåne.
Evenemanget i fråga var ett seminarium om framtidens vetenskapsjournalistik anordnat av vetenskapsrådet Formas. Och jag gick dit med min skepsis i beredskap som en osäkrad revolver.
Jag tycker det är lite som om Fifa skulle arrangera ett seminarium om sportjournalistik, med Sepp Blatter som värd.
Nu är alla de arrangerande parterna hedervärda och duktiga människor, men när man hälsas med ord som att "det är viktigt att få ut resultaten", och det handlar om research information, så anser åtminstone jag att det här inte är för mig.
En av deltagarna var f ö informationschefen på amerikanska NIH, om jag inte har fel världens största enskilda anslagsgivare för forskning. Hmm...
Vetenskapsjournalistiken mår inte bra av att sitta i knät på forskarsamhället. Och när panelen ska diskutera består den av idel högt uppsatta chefredaktörer eller "kommunikatörer" och myndighetspersoner. Jag hade hoppats att vi skulle diskutera journalistik, oss journalister emellan.
Jag kan vara extremt fördomsfull, men min bild är att när det handlar om "vetenskapsjournalistik" blir det gärna ett etablissemang som möts. *DN, Forskning och Framsteg, SR:s vetenskapsredaktion, universitet och andra statliga myndigheter pratar om hur viktigt det är att rapportera om forskning. Och de gör det dessutom på "engelska" för att vara riktigt exkluderande. De finaste journalisterna blir hedersdoktorer och bjuds in på nobelfesten - ett överklassparty som alltid alltid bevakas som en av världens viktigaste händelser - av vetenskapsjournalister. Låter jag bitter? Don't get me started.
Nu gick jag i halvtid eftersom jag blev kallad till en förskola i Majorna där en liten dotter blivit ledsen.
Svenska vetenskapsjournalister har gjort mycket bra. Men på vissa områden befinner sig fältet på samma nivå som sportjournalistiken gjorde på 60-talet, med avrapportering av förbundens beslut och strävanden och ett påhejande av de nationella hjältarna.
Dagens behållning var Åsa Larsson, arkeolog och bloggare. Hon höll ett väl förberett föredrag om att blogga som forskare, klart avsett för akademiska kolleger, men inspirerande för betydligt fler.
Jag följer nu ett av hennes goda råd och stannar här för att inte bli för lång. Och för gnällig.
Trots att jag aktivt bevakat vetenskap och forskning i snart tio år var jag knappt medveten om att festivalen existerade. Är det konstigt?
Jag har testat det här på några mig närstående personer och det visar sig att de som inte bor i Göteborg varit lika okunniga som jag. Såvida de inte ingår i det svenska vetenskapsmediala komplexet (se nedan*).
Det stärker min tes om att what happens in Göteborg stays in Göteborg. Visst finns det undantag - Patrik Sjöberg för att ta ett - men på det hela taget är Göteborg lite exotiskt för resten av Sverige. Resten av Sverige är då förstås Stockholm och vissa delar av Skåne.
Evenemanget i fråga var ett seminarium om framtidens vetenskapsjournalistik anordnat av vetenskapsrådet Formas. Och jag gick dit med min skepsis i beredskap som en osäkrad revolver.
Jag tycker det är lite som om Fifa skulle arrangera ett seminarium om sportjournalistik, med Sepp Blatter som värd.
Nu är alla de arrangerande parterna hedervärda och duktiga människor, men när man hälsas med ord som att "det är viktigt att få ut resultaten", och det handlar om research information, så anser åtminstone jag att det här inte är för mig.
En av deltagarna var f ö informationschefen på amerikanska NIH, om jag inte har fel världens största enskilda anslagsgivare för forskning. Hmm...
Vetenskapsjournalistiken mår inte bra av att sitta i knät på forskarsamhället. Och när panelen ska diskutera består den av idel högt uppsatta chefredaktörer eller "kommunikatörer" och myndighetspersoner. Jag hade hoppats att vi skulle diskutera journalistik, oss journalister emellan.
Jag kan vara extremt fördomsfull, men min bild är att när det handlar om "vetenskapsjournalistik" blir det gärna ett etablissemang som möts. *DN, Forskning och Framsteg, SR:s vetenskapsredaktion, universitet och andra statliga myndigheter pratar om hur viktigt det är att rapportera om forskning. Och de gör det dessutom på "engelska" för att vara riktigt exkluderande. De finaste journalisterna blir hedersdoktorer och bjuds in på nobelfesten - ett överklassparty som alltid alltid bevakas som en av världens viktigaste händelser - av vetenskapsjournalister. Låter jag bitter? Don't get me started.
Nu gick jag i halvtid eftersom jag blev kallad till en förskola i Majorna där en liten dotter blivit ledsen.
Svenska vetenskapsjournalister har gjort mycket bra. Men på vissa områden befinner sig fältet på samma nivå som sportjournalistiken gjorde på 60-talet, med avrapportering av förbundens beslut och strävanden och ett påhejande av de nationella hjältarna.
Dagens behållning var Åsa Larsson, arkeolog och bloggare. Hon höll ett väl förberett föredrag om att blogga som forskare, klart avsett för akademiska kolleger, men inspirerande för betydligt fler.
Jag följer nu ett av hennes goda råd och stannar här för att inte bli för lång. Och för gnällig.
tisdag 1 februari 2011
Än är vi inte döda
Det här måste vara en av det nya årets mest övergivna bloggar, men vi lever.
En kort uppdatering:
Gästbloggaren Stern har skördat framgångar med sin översättning av Hunter S Thompson-biografin, som släpptes förra veckan. Han vilar sig fortfarande efter utsvävningarna på den dekadenta släppfesten i det depraverade Stockholm. Se positiva bokrecensioner Här och Här.
Själv har undertecknad fått Vetenskapsrådets resestipendium för att resa till jättekonferensen AAAS i Washington om tre veckor. Planering, planering är det som gäller nu.
Snart kanske också hemsidan får en uppdatering. Resultat för 2010: 12 710 besökare. Mål för 2011: 20 000 - minst.
En kort uppdatering:
Gästbloggaren Stern har skördat framgångar med sin översättning av Hunter S Thompson-biografin, som släpptes förra veckan. Han vilar sig fortfarande efter utsvävningarna på den dekadenta släppfesten i det depraverade Stockholm. Se positiva bokrecensioner Här och Här.
Själv har undertecknad fått Vetenskapsrådets resestipendium för att resa till jättekonferensen AAAS i Washington om tre veckor. Planering, planering är det som gäller nu.
Snart kanske också hemsidan får en uppdatering. Resultat för 2010: 12 710 besökare. Mål för 2011: 20 000 - minst.
söndag 28 november 2010
De avrättades sista ord
Ännu ett gästspel av Per Stern. Ännu ett stycke fascinerande americana:
Dödsdömda i USA som verkligen får sitt straff utmätt vet tre saker som vi andra inte vet om oss själva. De vet när de ska dö och hur, och de vet att deras sista ord kommer att dokumenteras. Amerikanske författaren Robert K. Elder återger i sin nya bok Last Words of the Executed de sista orden yttrade av ett gediget urval dödsdömda, från förkolonial tid fram till dagens USA.
Det är ord som beskriver, ånger, ångest, skuld, oskuld, hat och kärlek. Somliga vill framstå som kallblodiga eller likgiltiga. ”Nu gör vi det här”, var det sista Gary Gilmore sa innan exekutionspatrullen sköt honom i Utah 1977.
Gilmores ord ger sken av att det är han som bestämmer tidpunkten. Men hans ord betyder för händelserna lika lite som dem William Morse fick fram ögonblicket innan strömmen slogs på till den stol han satt i den 3 januari 1910: ”Vänta lite.”
De egna orden och attityden är det enda fången bestämmer över, och läsningen sätter ofrånkomligen igång tankarna. Vad skulle jag själv säga och i vilket sinnestillstånd? Vilket var mitt brott? Vad skulle jag säga om jag var oskyldig?
Last Words of the Executed är indelad i fem avsnitt, ett för varje avrättningsmetod som åtminstone i teorin alltjämt tillämpas i USA.
I avsnittet The Noose (Snaran) berättas om de tidiga offentliga avrättningarna med tiotusen åskådare, då de sista orden ofta blev ett tal till massan snarare än funderingar av mer privat karaktär eller ord riktade till några få närvarande. Idag tar å andra sidan många fångar, medvetna om medias närvaro, sista tillfället i akt att protestera mot dödsstraffet som sådant, ett inslag som knappast förekom i äldre tider.
Cirka 16 000 personer har avrättats av myndigheterna i Amerika sedan 1600-talet. Dödsstraffet har än idag starkt stöd av cirka halva befolkningen och USA är det enda västerländska land som alltjämt tillämpar avrättningar.
Dock har det funnits en vilja att göra straffet ”humant”. Staten ska inte ta liv i vredesmod, utan med kallt huvud. Avrättningen ska göras snyggt och inte vara någon blodig affär.
Ibland har de dödsdömda själva fått assistera. Nuförtiden handlar det om att hjälpa till att hitta blodådern för den dödliga injektionen. När James Robinson mötte sitt öde 1852 skällde han på sheriffen för att denne inte visste något om hängning och Robinson instruerade honom att sätta knuten bakom vänster öra för en säkrare avrättning. Trots att folk var nyfikna och vallfärdade till avrättningarna, upprördes många när fångar sprattlande ströps långsamt under tjugo minuter när hängningen gick snett. Inte heller var de gånger då huvudet slets från kroppen av fallet populära.
I slutet av 1800-talet talade man om hängning som en kvarleva från mörka medeltiden, ovärdig ett modernt land där den ena nymodigheten avlöste den andra. En ny uppfinning skulle lösa problemet, nämligen konsten att leda elektricitet. Thomas Alva Edison, glödlampans uppfinnare, hade under en tid låtit sina medhjälpare avliva hundar och katter med elström. Metoden lånades av ett par andra tekniska begåvningar som utvecklade den elektriska stolen.
År 1890 blev William Kemmler förste man till rakning. Officiellt handlade hans sista ord om att han blivit utmålad i pressen som sämre än han själv ansåg sig vara, vilket han fann djupt orättvist.
Men sedan fortsatte han att småprata med två läkare som satte fast elektroderna på hans kropp. Han bad dem spänna remmarna något hårdare. ”Ingen brådska, vi vill inte att något ska bli fel”, förmanande han. Han fick välsignelsen som han artigt tackade för. Strömmens slogs på och Kemmlers ansikte och händer antog en flammande röd färg. Efter sjutton sekunder bröts strömmen och en av läkarna förklarade den hopsjunkna kroppen som död medan en kollega konstaterade att de nått kulmen på tio års arbete och att de alla från denna dag levde i en högre civilisation.
När de lossade remmarna hoppade ”liket” till och började gurgla. ”För guds skull, döda honom så vi får slut på det här”, skrek en åskådare. Nästa försök fick ett grått rökmoln att stiga från Kemmlers skalle, men dog gjorde han.
Följande dag skrev New York Times om innovationen på förstasidan: ”Mycket värre än hängning.”
Redan före sekelskiftet bestämde man sig för att gas nog var ännu humanare än elektricitet. Från början hade man planer på att pumpa in gasen i cellen där den dödsdömde låg och sov intet ont anande. Kritikerna tyckte dock att det fick vara måtta på humaniteten.
Gaskammaren började användas 1924 och nu kunde den dödsdömde faktiskt kommunicera under själva avrättningen. ”Det här var väl inget”, sa Robert Lee Cannon innan han förlorade medvetandet, medan hans medbrottsling Albert Kessel hävdade att det var hemskt. ”Jag känner ingen lukt än”, sa Warren Cramer från Kaliforniens gaskammare 1943, för att i nästa ögonblick konstatera: ”Det luktar ruttna ägg.”
Omkring tio minuter tar det att dö i gaskammaren, och ja, fångarna uppmanades ibland att ta djupa andetag för att underlätta processen.
Något snabbare är den dödliga injektionen som i praktiken är den enda metod som används idag. Men sprutan kan också ta tid. Trettiofyra minuter för Angel Diaz för några år sedan. Guvernören stoppade därefter alla avrättningar i Florida eftersom han menade att staten riskerade att bryta mot konstitutionens förbud mot plågsam bestraffning.
Författaren hävdar att Last Words of the Executed inte är ett inlägg i debatten för eller emot dödstraff, utan en berättelse om vad man säger när man vet att orden blir ens sista. Livet framstår som skört. Men svårt att göra slut på för en stat som vill verka värdig i sitt myndighetsutövande. Och kanske är det där bokens ställningstagande ligger.
Av Per Stern
Dödsdömda i USA som verkligen får sitt straff utmätt vet tre saker som vi andra inte vet om oss själva. De vet när de ska dö och hur, och de vet att deras sista ord kommer att dokumenteras. Amerikanske författaren Robert K. Elder återger i sin nya bok Last Words of the Executed de sista orden yttrade av ett gediget urval dödsdömda, från förkolonial tid fram till dagens USA.
Det är ord som beskriver, ånger, ångest, skuld, oskuld, hat och kärlek. Somliga vill framstå som kallblodiga eller likgiltiga. ”Nu gör vi det här”, var det sista Gary Gilmore sa innan exekutionspatrullen sköt honom i Utah 1977.
Gilmores ord ger sken av att det är han som bestämmer tidpunkten. Men hans ord betyder för händelserna lika lite som dem William Morse fick fram ögonblicket innan strömmen slogs på till den stol han satt i den 3 januari 1910: ”Vänta lite.”
De egna orden och attityden är det enda fången bestämmer över, och läsningen sätter ofrånkomligen igång tankarna. Vad skulle jag själv säga och i vilket sinnestillstånd? Vilket var mitt brott? Vad skulle jag säga om jag var oskyldig?
Last Words of the Executed är indelad i fem avsnitt, ett för varje avrättningsmetod som åtminstone i teorin alltjämt tillämpas i USA.
I avsnittet The Noose (Snaran) berättas om de tidiga offentliga avrättningarna med tiotusen åskådare, då de sista orden ofta blev ett tal till massan snarare än funderingar av mer privat karaktär eller ord riktade till några få närvarande. Idag tar å andra sidan många fångar, medvetna om medias närvaro, sista tillfället i akt att protestera mot dödsstraffet som sådant, ett inslag som knappast förekom i äldre tider.
Cirka 16 000 personer har avrättats av myndigheterna i Amerika sedan 1600-talet. Dödsstraffet har än idag starkt stöd av cirka halva befolkningen och USA är det enda västerländska land som alltjämt tillämpar avrättningar.
Dock har det funnits en vilja att göra straffet ”humant”. Staten ska inte ta liv i vredesmod, utan med kallt huvud. Avrättningen ska göras snyggt och inte vara någon blodig affär.
Ibland har de dödsdömda själva fått assistera. Nuförtiden handlar det om att hjälpa till att hitta blodådern för den dödliga injektionen. När James Robinson mötte sitt öde 1852 skällde han på sheriffen för att denne inte visste något om hängning och Robinson instruerade honom att sätta knuten bakom vänster öra för en säkrare avrättning. Trots att folk var nyfikna och vallfärdade till avrättningarna, upprördes många när fångar sprattlande ströps långsamt under tjugo minuter när hängningen gick snett. Inte heller var de gånger då huvudet slets från kroppen av fallet populära.
I slutet av 1800-talet talade man om hängning som en kvarleva från mörka medeltiden, ovärdig ett modernt land där den ena nymodigheten avlöste den andra. En ny uppfinning skulle lösa problemet, nämligen konsten att leda elektricitet. Thomas Alva Edison, glödlampans uppfinnare, hade under en tid låtit sina medhjälpare avliva hundar och katter med elström. Metoden lånades av ett par andra tekniska begåvningar som utvecklade den elektriska stolen.
År 1890 blev William Kemmler förste man till rakning. Officiellt handlade hans sista ord om att han blivit utmålad i pressen som sämre än han själv ansåg sig vara, vilket han fann djupt orättvist.
Men sedan fortsatte han att småprata med två läkare som satte fast elektroderna på hans kropp. Han bad dem spänna remmarna något hårdare. ”Ingen brådska, vi vill inte att något ska bli fel”, förmanande han. Han fick välsignelsen som han artigt tackade för. Strömmens slogs på och Kemmlers ansikte och händer antog en flammande röd färg. Efter sjutton sekunder bröts strömmen och en av läkarna förklarade den hopsjunkna kroppen som död medan en kollega konstaterade att de nått kulmen på tio års arbete och att de alla från denna dag levde i en högre civilisation.
När de lossade remmarna hoppade ”liket” till och började gurgla. ”För guds skull, döda honom så vi får slut på det här”, skrek en åskådare. Nästa försök fick ett grått rökmoln att stiga från Kemmlers skalle, men dog gjorde han.
Följande dag skrev New York Times om innovationen på förstasidan: ”Mycket värre än hängning.”
Redan före sekelskiftet bestämde man sig för att gas nog var ännu humanare än elektricitet. Från början hade man planer på att pumpa in gasen i cellen där den dödsdömde låg och sov intet ont anande. Kritikerna tyckte dock att det fick vara måtta på humaniteten.
Gaskammaren började användas 1924 och nu kunde den dödsdömde faktiskt kommunicera under själva avrättningen. ”Det här var väl inget”, sa Robert Lee Cannon innan han förlorade medvetandet, medan hans medbrottsling Albert Kessel hävdade att det var hemskt. ”Jag känner ingen lukt än”, sa Warren Cramer från Kaliforniens gaskammare 1943, för att i nästa ögonblick konstatera: ”Det luktar ruttna ägg.”
Omkring tio minuter tar det att dö i gaskammaren, och ja, fångarna uppmanades ibland att ta djupa andetag för att underlätta processen.
Något snabbare är den dödliga injektionen som i praktiken är den enda metod som används idag. Men sprutan kan också ta tid. Trettiofyra minuter för Angel Diaz för några år sedan. Guvernören stoppade därefter alla avrättningar i Florida eftersom han menade att staten riskerade att bryta mot konstitutionens förbud mot plågsam bestraffning.
Författaren hävdar att Last Words of the Executed inte är ett inlägg i debatten för eller emot dödstraff, utan en berättelse om vad man säger när man vet att orden blir ens sista. Livet framstår som skört. Men svårt att göra slut på för en stat som vill verka värdig i sitt myndighetsutövande. Och kanske är det där bokens ställningstagande ligger.
Av Per Stern
tisdag 23 november 2010
Rednecks of Blue Ridge
På Gränsen presenterar gästbloggaren Per Stern, frilansskribent med hatt som bjuder på aktuella rester från textskafferiet for your reading pleasure:
Skulle du vilja se ut som en redneck, alltså en fattig vit arbetare från amerikanska Södern? Jodå, det är precis vad många unga manliga esteter i Sverige önskar, och de är beredda att betala riktigt bra för det också. Idag finns repliker av amerikanska arbetarplagg från åren kring andra världskriget och ännu längre tillbaka. Den som vill och har råd kan trava omkring på gatorna som rutig skogshuggare, hickoryrandig lokförare, biboverallklädd hillbilly eller denimuniformerad lastbilschaffis.
I den nyss utkomna boken Rainbow Pie – A Memoir From Redneck America berättar Joe Bageant om sina förfäder, redneck hillbillys från Blue Ridge Mountains i Virginia. Han dröjer dock inte så länge vid klädstilen utan beskriver ett slitsamt men i viss mån värdigt liv som efter kriget skulle förbytas till ett slitsamt liv utan värdighet när flyttlassen gick från landsbygden in till städerna.
Knappast något blev bättre, menar Bageant. Idag utgör dessa kring 50 miljoner vita arbetare den enskilt största fattiga gruppen i det amerikanska samhället. Även de som jobbar heltid i fabriker eller på stormarknader lever från avlöning till avlöning utan att kunna spara. Arbetslösheten är förstås hög, särskilt bland de unga som ofta slutar skolan före gymnasiet.
Om Bageants farföräldrars lilla fritid gick åt till fiske, jakt eller att bara sitta på verandan, innebär fritiden för många unga rednecks idag av att dricka öl, äta gigantiska mängder skräpmat, shoppa upp sina sista slantar på stormarknaderna eller åka mellan olika platser som hyser illegala laboratorier för meta-amfetamin.
Själv växte Bageant upp i ”the Heartland” , i den lilla staden Winchester i Virginia, med ständigt nya flyttar när hyran gick upp fem dollar. En dag fann han sin utslitna pappa, annars en hårding som aldrig klagade, sitta och gråta bittert vid köksbordet med en gul avi i näven. En sjukhusräkning på sjuhundra dollar för den lika hårt slitande och djupt deprimerade mamman.
Det var femtio år sedan. Någon sjukförsäkring värd namnet för Amerikas fattiga är knappast i sikte ännu. För USA handlar om samma sak som det alltid gjort, menar Bageant: billig arbetskraft. Och den utbildas bäst genom att samhället undanhåller dem utbildning och därmed information. Medelklassen vill inte ha något som kostar skattepengar, de skickar sina barn till privatskolor och köper privata sjukförsäkringar medan många ”working poor” inte har råd att hämta ut sina receptbelagda mediciner.
Han själv är inte fattig längre, tack vare en hyfsad journalistkarriär och boken Deerhunting With Jesus (2007) som han skrev efter att åter ha bosatt sig i Winchester efter trettio år i social exil på andra håll i USA.
Att Joe Bageant ännu inte är översatt till svenska är märkligt. På många andra håll är han redan en kultförfattare. Till och med i USA, trots att hans gelikar sällan läser böcker och de flesta i medelklassen rimligen inte gillar hans beskrivning av världens bästa nation.
Tygerna till de nya varianterna av de forna arbetarkläderna vävs i många fall på gamla anrika amerikanska jeanstillverkares vävstolar som sedan länge sålts ut till Japan. Sedan tar inslitnings- och skrynklingskonstnärer vid för att få de limiterade plaggen att se ut som om de varit med om åratal av hårt arbete.
Det är ett slitage som kostar. Idag har amerikanska arbetare inte råd att gå klädda som Joe Bageants farfar uppe i Blue Ridge Mountains.
Av Per Stern
Skulle du vilja se ut som en redneck, alltså en fattig vit arbetare från amerikanska Södern? Jodå, det är precis vad många unga manliga esteter i Sverige önskar, och de är beredda att betala riktigt bra för det också. Idag finns repliker av amerikanska arbetarplagg från åren kring andra världskriget och ännu längre tillbaka. Den som vill och har råd kan trava omkring på gatorna som rutig skogshuggare, hickoryrandig lokförare, biboverallklädd hillbilly eller denimuniformerad lastbilschaffis.
I den nyss utkomna boken Rainbow Pie – A Memoir From Redneck America berättar Joe Bageant om sina förfäder, redneck hillbillys från Blue Ridge Mountains i Virginia. Han dröjer dock inte så länge vid klädstilen utan beskriver ett slitsamt men i viss mån värdigt liv som efter kriget skulle förbytas till ett slitsamt liv utan värdighet när flyttlassen gick från landsbygden in till städerna.
Knappast något blev bättre, menar Bageant. Idag utgör dessa kring 50 miljoner vita arbetare den enskilt största fattiga gruppen i det amerikanska samhället. Även de som jobbar heltid i fabriker eller på stormarknader lever från avlöning till avlöning utan att kunna spara. Arbetslösheten är förstås hög, särskilt bland de unga som ofta slutar skolan före gymnasiet.
Om Bageants farföräldrars lilla fritid gick åt till fiske, jakt eller att bara sitta på verandan, innebär fritiden för många unga rednecks idag av att dricka öl, äta gigantiska mängder skräpmat, shoppa upp sina sista slantar på stormarknaderna eller åka mellan olika platser som hyser illegala laboratorier för meta-amfetamin.
Själv växte Bageant upp i ”the Heartland” , i den lilla staden Winchester i Virginia, med ständigt nya flyttar när hyran gick upp fem dollar. En dag fann han sin utslitna pappa, annars en hårding som aldrig klagade, sitta och gråta bittert vid köksbordet med en gul avi i näven. En sjukhusräkning på sjuhundra dollar för den lika hårt slitande och djupt deprimerade mamman.
Det var femtio år sedan. Någon sjukförsäkring värd namnet för Amerikas fattiga är knappast i sikte ännu. För USA handlar om samma sak som det alltid gjort, menar Bageant: billig arbetskraft. Och den utbildas bäst genom att samhället undanhåller dem utbildning och därmed information. Medelklassen vill inte ha något som kostar skattepengar, de skickar sina barn till privatskolor och köper privata sjukförsäkringar medan många ”working poor” inte har råd att hämta ut sina receptbelagda mediciner.
Han själv är inte fattig längre, tack vare en hyfsad journalistkarriär och boken Deerhunting With Jesus (2007) som han skrev efter att åter ha bosatt sig i Winchester efter trettio år i social exil på andra håll i USA.
Att Joe Bageant ännu inte är översatt till svenska är märkligt. På många andra håll är han redan en kultförfattare. Till och med i USA, trots att hans gelikar sällan läser böcker och de flesta i medelklassen rimligen inte gillar hans beskrivning av världens bästa nation.
Tygerna till de nya varianterna av de forna arbetarkläderna vävs i många fall på gamla anrika amerikanska jeanstillverkares vävstolar som sedan länge sålts ut till Japan. Sedan tar inslitnings- och skrynklingskonstnärer vid för att få de limiterade plaggen att se ut som om de varit med om åratal av hårt arbete.
Det är ett slitage som kostar. Idag har amerikanska arbetare inte råd att gå klädda som Joe Bageants farfar uppe i Blue Ridge Mountains.
Av Per Stern
onsdag 17 november 2010
Ett samlat grepp på Grönland
Man kan tro vad man vill om klimatet. Oavsett hur känsligt det är för höjda CO2-halter eller vilka växthusgaser som är värst så ser vi förändringarna runt omkring oss. Man behöver inte överdriva eller larma, det rullar på ändå.
New York Times har en ordentlig genomgång av läget för Grönlands glaciärer med nätanpassad grafik. Ett gediget och snyggt arbete som helt enkelt visar på trenderna utan att kasta skulden någonstans. Det är bara så här det ser ut. Avsmältningen accelererar. Havsnivåerna stiger. Rekommenderas.
New York Times har en ordentlig genomgång av läget för Grönlands glaciärer med nätanpassad grafik. Ett gediget och snyggt arbete som helt enkelt visar på trenderna utan att kasta skulden någonstans. Det är bara så här det ser ut. Avsmältningen accelererar. Havsnivåerna stiger. Rekommenderas.
Prenumerera på:
Kommentarer (Atom)