torsdag 12 maj 2011

För mycket journalist för Nature

Guardians rutinerade vetenskapsreporter Brian Deer berättar en häpnadsväckande historia om hur det går till på vetenskapsrapporteringens flaggskepp, brittiska Nature, grundad 1869.
Nature är inte bara en tidskrift för forskningsrapporter, utan även ett ledande veckomagasin för nyheter, reportage och kommentarer från den vetenskapliga världen. Den är kort sagt nyhetsledande tillsammans med sin amerikanska motsvarighet Science. Deras toppnyheter rewritas varje vecka på vetenskapssidorna i världens ledande dagstidningar - DN inkluderad.
Deer blev som prisbelönt reporter inbjuden att skriva för Nature om forskningsfusk. Han har tidigare bland annat varit med om att avslöja autism/vaccin-bluffaren dr Wakefield.
Men innan han fick sätta tänderna i den vetenskapliga verkligheten för Natures räkning ville tidskriftens jurister att han skulle skiva på ett papper.


Han måste lova att hans artikel inte skulle skada eller förtala någon individ, eller orsaka rättsliga åtgärder mot Nature.
Om han skulle förarga någon med sin rapportering måste han förbinda sig att stå för det juridiska ansvaret på egen hand.
Alla eventuella rättegångskostnader måste han stå för själv.
Och som en engelsk språkövning:
You ... will indemnify and keep indemnified NPG ... in respect of any ... loss, damage, cost, expense, deduction, contribution, assessment, penalty, fine, interest, claim or finding arising from or made in connection with the performance by NPG of its obligations under this Agreement."
Dvs om Nature vill straffa honom, ska han avsäga sig sin rätt att försvara sig juridiskt mot företaget.

Dessutom säger kontraktet att de kan ändra som de vill i hans text, att de inte behöver namnge honom som författare, och om de ångrar sig, avstå från att publicera texten mot att halva arvodet dras in.

Det är ett så grovt åsidosättande av alla publicistiska principer att det är svårt att tro att det är sant.
Allt det som en utgivare är till för att försäkra, det juridiska utgivaransvaret, svär de sig fria från. Dessutom tar de sig rätten att dra in halva lönen om de inte är nöjda.
Apropå mitt lätt gnälliga inlägg om seminariet i Göteborg i veckan; jag kan inte avstå från ett översatt utdrag ur Deers berättelse:


Vetenskapsjournalistik är till största delen PR: olika slags storys om genombrott: "Många medelålders män upplever besvärande trängningar när de kastar vatten. Men nu har forskare vid Johns Hopkinsuniversitetet upptäckt..."
Detta är formeln Morgondagens Värld. Årsmodell 1965. Mycket av dagens vetenskapsjournalistik befinner sig i samma kollektiva slentrian.
I mitt brev till dem (Nature) påpekade jag att forskare inte är mer pålitliga än restaurangägare - vars kök utsätts för stickprovskontroller för att skydda allmänheten.
Men min redaktör sa att så fick jag inte säga i "forskningens husorgan". Jag fick intrycket att de helt enkelt inte tyckte att det var ett rimligt påstående.

Det är för lite journalistik i vetenskapsjournalistiken. Det var det jag skulle säga i mitt förra inlägg i ämnet. Tack Brian Deer.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar