Festivalstämning i Göteborg

Jag har för första gången bevistat en programpunkt på Vetenskapsfestivalen i Göteborg. Ett evenemang som anordnas för femtonde året. En händelse som får mig att göra två reflektioner.
Trots att jag aktivt bevakat vetenskap och forskning i snart tio år var jag knappt medveten om att festivalen existerade. Är det konstigt?
Jag har testat det här på några mig närstående personer och det visar sig att de som inte bor i Göteborg varit lika okunniga som jag. Såvida de inte ingår i det svenska vetenskapsmediala komplexet (se nedan*).
Det stärker min tes om att what happens in Göteborg stays in Göteborg. Visst finns det undantag - Patrik Sjöberg för att ta ett - men på det hela taget är Göteborg lite exotiskt för resten av Sverige. Resten av Sverige är då förstås Stockholm och vissa delar av Skåne.
Evenemanget i fråga var ett seminarium om framtidens vetenskapsjournalistik anordnat av vetenskapsrådet Formas. Och jag gick dit med min skepsis i beredskap som en osäkrad revolver.
Jag tycker det är lite som om Fifa skulle arrangera ett seminarium om sportjournalistik, med Sepp Blatter som värd.
Nu är alla de arrangerande parterna hedervärda och duktiga människor, men när man hälsas med ord som att "det är viktigt att få ut resultaten", och det handlar om research information, så anser åtminstone jag att det här inte är för mig. 
En av deltagarna var f ö informationschefen på amerikanska NIH, om jag inte har fel världens största enskilda anslagsgivare för forskning. Hmm...
Vetenskapsjournalistiken mår inte bra av att sitta i knät på forskarsamhället. Och när panelen ska diskutera består den av idel högt uppsatta chefredaktörer eller "kommunikatörer" och myndighetspersoner. Jag hade hoppats att vi skulle diskutera journalistik, oss journalister emellan.
Jag kan vara extremt fördomsfull, men min bild är att när det handlar om "vetenskapsjournalistik" blir det gärna ett etablissemang som möts. *DN, Forskning och Framsteg, SR:s vetenskapsredaktion, universitet och andra statliga myndigheter pratar om hur viktigt det är att rapportera om forskning. Och de gör det dessutom på "engelska" för att vara riktigt exkluderande. De finaste journalisterna blir hedersdoktorer och bjuds in på nobelfesten - ett överklassparty som alltid alltid bevakas som en av världens viktigaste händelser - av vetenskapsjournalister. Låter jag bitter? Don't get me started.
Nu gick jag i halvtid eftersom jag blev kallad till en förskola i Majorna där en liten dotter blivit ledsen. 
Svenska vetenskapsjournalister har gjort mycket bra. Men på vissa områden befinner sig fältet på samma nivå som sportjournalistiken gjorde på 60-talet, med avrapportering av förbundens beslut och strävanden och ett påhejande av de nationella hjältarna.
Dagens behållning var Åsa Larsson, arkeolog och bloggare. Hon höll ett väl förberett föredrag om att blogga som forskare, klart avsett för akademiska kolleger, men inspirerande för betydligt fler.
Jag följer nu ett av hennes goda råd och stannar här för att inte bli för lång. Och för gnällig.