Tiger Woods-effekten

Jonah Lehrer skriver om Tiger Woods-effekten, dvs vad händer när man möter en på papperet överlägsen motståndare.
Woods har dominerat golfsporten på ett sätt som ingen gjort före honom. Hans poäng skulle i teorin ge honom både första och andra plats på världsrankningen. Det betyder att han samtidigt är världens två bästa golfspelare, skriver Jonah Lehrer.
Vad händer då med motståndarna när Tiger Woods deltar i en turnering? Det visar sig att de nästan konsekvent underpresterar. En genomgång av golfstatistiken ger vid handen att när Tiger spelar blir alla andra spelare 0,8 slag sämre jämfört med sin vanliga snittscore.
En sån här statistisk analys borde fungera bra som värdemätare i golf eftersom det är en extremt individuell sport. Inga lagkamrater som påverkar resultat eller attityd. Varje tävling är en ny start. Tiger Woods har en statistiskt signifikant effekt på motspelarnas beteende.
Men varför spela under sin normala förmåga när man får chansen att mäta sig med den allra bästa?
Managementforskaren Jennifer Brown, som står för den ursprungliga statistiska forskningen i golfens universum gör den lite egenartade analysen att spelarna liksom ger upp på förhand. Eftersom det , i princip, bara gäller att kämpa om andraplatsen behöver man inte anstränga sig lika mycket.
Det finns en ton av gammaldags fyrkantig ekonomisk analys här tycker jag. Och bristande förståelse för livets realiteter.
Det är inte rationellt att ödsla resurser på en kamp som är förlorad på förhand. Insatsen ger en högre effekt om man i första hand satsar på att slå de närmaste konkurrenterna och struntar i Tiger, alltså.
Men människan är inte så rationell. Var är f ö den fina gamla Hollywoodinställningen att allt är möjligt? Var är Rocky Balboa i golfvärlden?
Och varför är det lättare att sätta en straff i krysset på skolgården än inför 50 000 åskådare på Emirates Stadium?
Kan det vara så att den kombination av respekt och underlägsenhet som toppspelarens närvaro inger får de andra att bli alltför medvetna om sitt eget spel, att helt enkelt tänka för mycket? Just på grund av att kraven känns hårdare. (Intimidation är ett överanvänt engelskt begrepp som passar bra här)
Jag tror att de flesta kan känna igen sig. Det är som att försöka säga nåt smart i ett sällskap av nobelpristagare. Eller att hålla ett roligt tal på komikernas årsfest. Man underpresterar lätt, eftersom man tar i för mycket.
Det finns inget rationellt i det, men något djupt mänskligt.