För mycket journalist för Nature

Guardians rutinerade vetenskapsreporter Brian Deer berättar en häpnadsväckande historia om hur det går till på vetenskapsrapporteringens flaggskepp, brittiska Nature, grundad 1869.
Nature är inte bara en tidskrift för forskningsrapporter, utan även ett ledande veckomagasin för nyheter, reportage och kommentarer från den vetenskapliga världen. Den är kort sagt nyhetsledande tillsammans med sin amerikanska motsvarighet Science. Deras toppnyheter rewritas varje vecka på vetenskapssidorna i världens ledande dagstidningar - DN inkluderad.
Deer blev som prisbelönt reporter inbjuden att skriva för Nature om forskningsfusk. Han har tidigare bland annat varit med om att avslöja autism/vaccin-bluffaren dr Wakefield.
Men innan han fick sätta tänderna i den vetenskapliga verkligheten för Natures räkning ville tidskriftens jurister att han skulle skiva på ett papper.


Han måste lova att hans artikel inte skulle skada eller förtala någon individ, eller orsaka rättsliga åtgärder mot Nature.
Om han skulle förarga någon med sin rapportering måste han förbinda sig att stå för det juridiska ansvaret på egen hand.
Alla eventuella rättegångskostnader måste han stå för själv.
Och som en engelsk språkövning:
You ... will indemnify and keep indemnified NPG ... in respect of any ... loss, damage, cost, expense, deduction, contribution, assessment, penalty, fine, interest, claim or finding arising from or made in connection with the performance by NPG of its obligations under this Agreement."
Dvs om Nature vill straffa honom, ska han avsäga sig sin rätt att försvara sig juridiskt mot företaget.

Dessutom säger kontraktet att de kan ändra som de vill i hans text, att de inte behöver namnge honom som författare, och om de ångrar sig, avstå från att publicera texten mot att halva arvodet dras in.

Det är ett så grovt åsidosättande av alla publicistiska principer att det är svårt att tro att det är sant.
Allt det som en utgivare är till för att försäkra, det juridiska utgivaransvaret, svär de sig fria från. Dessutom tar de sig rätten att dra in halva lönen om de inte är nöjda.
Apropå mitt lätt gnälliga inlägg om seminariet i Göteborg i veckan; jag kan inte avstå från ett översatt utdrag ur Deers berättelse:


Vetenskapsjournalistik är till största delen PR: olika slags storys om genombrott: "Många medelålders män upplever besvärande trängningar när de kastar vatten. Men nu har forskare vid Johns Hopkinsuniversitetet upptäckt..."
Detta är formeln Morgondagens Värld. Årsmodell 1965. Mycket av dagens vetenskapsjournalistik befinner sig i samma kollektiva slentrian.
I mitt brev till dem (Nature) påpekade jag att forskare inte är mer pålitliga än restaurangägare - vars kök utsätts för stickprovskontroller för att skydda allmänheten.
Men min redaktör sa att så fick jag inte säga i "forskningens husorgan". Jag fick intrycket att de helt enkelt inte tyckte att det var ett rimligt påstående.

Det är för lite journalistik i vetenskapsjournalistiken. Det var det jag skulle säga i mitt förra inlägg i ämnet. Tack Brian Deer.

Kriget mot Neandertalarna

En artikel i PNAS hävdar att reviderad kol-14 datering gör i princip alla fynd av neandertalmänniskor äldre än vad man trott tidigare. Den nya dateringsmetoden bygger på en teknik som eliminerar moderna föroreningar av organiskt material.
Slutsatsen bygger, i korthet, på en omdatering av material från en fyndplats i ryska Kaukasus, Mezmaiskaya, där brittiska paleontologer konstaterar att ben därifrån är upp till 10 000 år äldre än tidigare datering. Här är New York Times version av storyn.
Det här leder till slutsatsen - i pressmeddelandena framför allt - att neandertalarna försvann före 40 000 före vår tid, alltså betydligt tidigare än de 28 000 år gamla neandertalmänniskor som man ansett levde i grottor på Gibraltar. Det är en radikal omvärdering av historien.
Betyder det här något?
Ja, framför allt innebär det att moderna människor (Homo sapiens sapiens) och neandertal inte levde samtidigt i Europa mer än kanske några hundra år, och inte drygt 10 000 som annars vore fallet. Ett helt annat scenario målas då upp för hur det eventuella mötet mellan de två människogrupperna såg ut. Många frestas att se mötet som ett krig, där den moderna människans överlägsna intelligens och större antal snabbt fällde avgörandet. Se t ex vad Richard Klein på Stanford säger i NYT:
This, he said, “would have allowed them to spread very rapidly and to precipitate the extinction of the Neanderthals almost immediately on contact.”
Blitzkrieg, typ.
Men nu har vi ju också beläggen för genetisk blandning från västasien. Där gick det tydligen bra att umgås i ett tidigare skede. 
Ingen vet hur det gick till, men det är fascinerande att se hur gärna man tar till tankefigurer från vår egen civilisation när man ska beskriva forntiden. NYT-reportern Nicholas Wade beskriver den moderna människans närvaro  i Israel för ca 100 000 år sedan (då den genetiska mixen ska ha skett) som "ett misslyckat försök att lämna Afrika". Vad säger inte den formuleringen om hur man ser på människans förhistoria och hennes drivkrafter?
En som är starkt kritisk till  den här radikala omvärderingen av c-14 dateringen är John Hawks, som bland annat pekar på en rad väl sammanhängande och konsistenta dateringar av liknande ålder på djurmaterial.  Om nyare kontamination skulle spöka så borde variationen vara större, anser han. Han har fler invändningar som specifikt rör den kaukasiska fyndplatsen också.
Mitt amatörtips är att några neandertalfynd kommer att omvärderas, men långt ifrån alla. Kanske några cro-magnonlämningar också åker med i revisionen, och så har vi fortfarande flera tusen år av samlevnad i Europa med de närmaste kusinerna, vart de nu tog vägen. 

Festivalstämning i Göteborg

Jag har för första gången bevistat en programpunkt på Vetenskapsfestivalen i Göteborg. Ett evenemang som anordnas för femtonde året. En händelse som får mig att göra två reflektioner.
Trots att jag aktivt bevakat vetenskap och forskning i snart tio år var jag knappt medveten om att festivalen existerade. Är det konstigt?
Jag har testat det här på några mig närstående personer och det visar sig att de som inte bor i Göteborg varit lika okunniga som jag. Såvida de inte ingår i det svenska vetenskapsmediala komplexet (se nedan*).
Det stärker min tes om att what happens in Göteborg stays in Göteborg. Visst finns det undantag - Patrik Sjöberg för att ta ett - men på det hela taget är Göteborg lite exotiskt för resten av Sverige. Resten av Sverige är då förstås Stockholm och vissa delar av Skåne.
Evenemanget i fråga var ett seminarium om framtidens vetenskapsjournalistik anordnat av vetenskapsrådet Formas. Och jag gick dit med min skepsis i beredskap som en osäkrad revolver.
Jag tycker det är lite som om Fifa skulle arrangera ett seminarium om sportjournalistik, med Sepp Blatter som värd.
Nu är alla de arrangerande parterna hedervärda och duktiga människor, men när man hälsas med ord som att "det är viktigt att få ut resultaten", och det handlar om research information, så anser åtminstone jag att det här inte är för mig. 
En av deltagarna var f ö informationschefen på amerikanska NIH, om jag inte har fel världens största enskilda anslagsgivare för forskning. Hmm...
Vetenskapsjournalistiken mår inte bra av att sitta i knät på forskarsamhället. Och när panelen ska diskutera består den av idel högt uppsatta chefredaktörer eller "kommunikatörer" och myndighetspersoner. Jag hade hoppats att vi skulle diskutera journalistik, oss journalister emellan.
Jag kan vara extremt fördomsfull, men min bild är att när det handlar om "vetenskapsjournalistik" blir det gärna ett etablissemang som möts. *DN, Forskning och Framsteg, SR:s vetenskapsredaktion, universitet och andra statliga myndigheter pratar om hur viktigt det är att rapportera om forskning. Och de gör det dessutom på "engelska" för att vara riktigt exkluderande. De finaste journalisterna blir hedersdoktorer och bjuds in på nobelfesten - ett överklassparty som alltid alltid bevakas som en av världens viktigaste händelser - av vetenskapsjournalister. Låter jag bitter? Don't get me started.
Nu gick jag i halvtid eftersom jag blev kallad till en förskola i Majorna där en liten dotter blivit ledsen. 
Svenska vetenskapsjournalister har gjort mycket bra. Men på vissa områden befinner sig fältet på samma nivå som sportjournalistiken gjorde på 60-talet, med avrapportering av förbundens beslut och strävanden och ett påhejande av de nationella hjältarna.
Dagens behållning var Åsa Larsson, arkeolog och bloggare. Hon höll ett väl förberett föredrag om att blogga som forskare, klart avsett för akademiska kolleger, men inspirerande för betydligt fler.
Jag följer nu ett av hennes goda råd och stannar här för att inte bli för lång. Och för gnällig.