Tiger Woods-effekten

Jonah Lehrer skriver om Tiger Woods-effekten, dvs vad händer när man möter en på papperet överlägsen motståndare.
Woods har dominerat golfsporten på ett sätt som ingen gjort före honom. Hans poäng skulle i teorin ge honom både första och andra plats på världsrankningen. Det betyder att han samtidigt är världens två bästa golfspelare, skriver Jonah Lehrer.
Vad händer då med motståndarna när Tiger Woods deltar i en turnering? Det visar sig att de nästan konsekvent underpresterar. En genomgång av golfstatistiken ger vid handen att när Tiger spelar blir alla andra spelare 0,8 slag sämre jämfört med sin vanliga snittscore.
En sån här statistisk analys borde fungera bra som värdemätare i golf eftersom det är en extremt individuell sport. Inga lagkamrater som påverkar resultat eller attityd. Varje tävling är en ny start. Tiger Woods har en statistiskt signifikant effekt på motspelarnas beteende.
Men varför spela under sin normala förmåga när man får chansen att mäta sig med den allra bästa?
Managementforskaren Jennifer Brown, som står för den ursprungliga statistiska forskningen i golfens universum gör den lite egenartade analysen att spelarna liksom ger upp på förhand. Eftersom det , i princip, bara gäller att kämpa om andraplatsen behöver man inte anstränga sig lika mycket.
Det finns en ton av gammaldags fyrkantig ekonomisk analys här tycker jag. Och bristande förståelse för livets realiteter.
Det är inte rationellt att ödsla resurser på en kamp som är förlorad på förhand. Insatsen ger en högre effekt om man i första hand satsar på att slå de närmaste konkurrenterna och struntar i Tiger, alltså.
Men människan är inte så rationell. Var är f ö den fina gamla Hollywoodinställningen att allt är möjligt? Var är Rocky Balboa i golfvärlden?
Och varför är det lättare att sätta en straff i krysset på skolgården än inför 50 000 åskådare på Emirates Stadium?
Kan det vara så att den kombination av respekt och underlägsenhet som toppspelarens närvaro inger får de andra att bli alltför medvetna om sitt eget spel, att helt enkelt tänka för mycket? Just på grund av att kraven känns hårdare. (Intimidation är ett överanvänt engelskt begrepp som passar bra här)
Jag tror att de flesta kan känna igen sig. Det är som att försöka säga nåt smart i ett sällskap av nobelpristagare. Eller att hålla ett roligt tal på komikernas årsfest. Man underpresterar lätt, eftersom man tar i för mycket.
Det finns inget rationellt i det, men något djupt mänskligt.

Flickan från Outolaakso

När en robot eller en animation blir nästan som en människa, men inte riktigt, då förvandlas känslan från empati till en lätt rysning, enligt en teori från den japanske robotforskaren Masahiro Mori.
Empatikurvan beskriver en plötsligt dip, och den grafiska dalgången kallas the Uncanny Valley. Jag tror inte den termen har en svensk översättning. De flesta tekniker och naturvetare är knappast några språkpurister som kräver advekvat svensk vokabulär när det finns engelska att tillgå.
Inte ens tyskarna tycks ha ett eget ord för företeelsen (enl Wikipedia).
Men på finska kallas denna kusliga dalgång för Outolaakso. Och vill ni besöka den så kolla in tjejen här.

Det brusar i hjärnan

Jag har en genomgång av tillståndet hos forskningen kring så kallade BCI, eller Brain Computer Interface, i nya Allt om Vetenskap.
Drömmen hos dem som håller på med det här är att kunna läsa av signalerna från hjärnan, tolka dem, och använda dem praktiskt. Till exempel för att en förlamad person ska kunna styra en mekanisk protes, eller kontrollera en dator med tankekommandon i stället för ett tangentbord.

Det handlar alltså om att hitta en fungerande utgång ur hjärnan för att tala teknikerspråk. Frågan är var man ska plugga in sin kabel för att få ut begripliga signaler.

Det går idag att någorlunda exakt använda sig av impulser från den motoriska hjärnbarken för att via en dator få saker att hända i diverse maskiner. Men det kräver träning.

Ett av de mer fascinerande exemplen är rhesusapan (det är ofta apor som utsätts för de här försöken)som fick bananer när han gick på ett rullband. Samtidigt registrerades nervsignalerna från den plats i apans hjärnbark som styr benens rörelser. Elektroder i hjärnan plockade upp signalerna från över 250 nervceller. Med hjälp av höghastighetskameror filmades också hur apan rörde på höfter, ben, knän och fötter mycket exakt.

Med hjälp av bilderna och nervsignalerna kunde en dator sortera fram exakt vilka serier av nervimpulser som ledde till vilka rörelser. Eftersom det ligger en kort fördröjning mellan signalerna från hjärnan och själva handlingen så fick datorn dessutom en kort framförhållning. Den kunde förutsäga hur apan skulle röra benen en sekund innan det hände.
Informationen skickades sedan via Internet från North Carolina i USA till Kyoto i Japan där en robot med en människoliknande motorik plockade upp signalerna. Apan kunde se roboten på en bildskärm, och när apan gick på bandet började roboten röra sig i exakt samma takt.
Eftersom apan belönades för att den kontrollerade roboten fortsatte den till och med att driva på roboten en stund efter att rullbandet stängts av, enbart med tankarna.

Det här var ett av de första lyckade försöken att "tolka" vad hjärnan säger. Det gick att översätta till rörelser.

Svårigheter uppstår när man försöker använda tekniken på mer avancerade funktioner. Till exempel tal. Det är betydligt svårare att prata än att gå. Åtminstone kräver det mycket mer samordning mellan många små impulser från olika centra i hjärnan.

Och alla science-fictionidéer om att läsa tankar genom att koppla in elektroder eller titta på olika hjärnscanners - glöm det för ett bra tag framåt.

Hjärnan är ingen dator - it works in mysterious ways.

Läs mer i nya numret. (Jo man måste köpa det. Det finns inte på nätet än.)

Reinkarnation

Här återföds bloggen På Gränsen som dog sotdöden när ägaren inte orkade längre (tänk Tamagotchi).
Vi försöker igen, vi ger oss inte. Watch this space...