Manlighet som placeboeffekt

Testosteron stimulerar det som neurologer och andra brukar klassificera som "aggressivt beteende".
Hur beteendet varierar studeras gärna i olika spelmodeller; hur väljer man att agera i en situation där det antingen går att samarbeta och dela på vinsten, eller köra över sin medspelare och tjäna mer - kanske i kombination med en ökad risk för en själv.

Höga halter av testosteron ger enligt den traditionella bilden ett mer "manligt" beteende med högre risktagande och mer aggressivitet. Och det där vet vi ju alla. Det är en av de punkter där sunt förnuft, vardagserfarenhet och vetenskap korsar varandra. Varför har vi krig? Varför står män för nästan all våldsbrottslighet? För mycket testosteron.

En studie från Universitetet i Zürich publicerad i Nature ger en ny intressant infallsvinkel på saken.

En grupp kvinnor fick spela ett "ultimatumspel" efter att ha fått en dos extra testosteron - eller ett placebo. Det visade sig att testosteronet ledde till ett mindre aggressivt beteende i spelet än väntat.

Om kvinnor som fått placebo trodde att de fått hormonet blev de mer aggressiva än de som verkligen fått testosteron.

Enligt forskarna finns det inga vetenskapliga belägg för att det manliga könshormonet skapar aggressivitet. Det är en så kallad "folkhypotes", säger de.

I de tidigare studier som hittat ett samband går det lika gärna att koppla ökad aggressivitet till att man utmanat försökspersonernas sociala status.

Det mänskliga psyket är mer komplicerat än somliga tror. Stereotyper och förväntningar styr vårt beteende och påverkar också biologin. Det finns inga linjära samband mellan kropp och själ.

När du trodde det var över...

Jag glömde tidsförskjutningen. Förra veckans pseudonyhet om klimatmailen har nu nått ankdammen. Studio ett i P1 ska låta nåt slags "klimatskeptiker" kommentera storyn.

Grattis. Det är just så här man skapar förvirring och fördröjer all vettig diskussion.

Medielogik var ordet, sa Bull.

Climatehate

Jag har försökt att inte låta mig hetsas, men nu kan jag inte låta bli att lämna en liten försiktig kommentar.
I dagens newsletter från tidskriften The Scientist bjuder redaktionen in till att diskutera Obamas preludier till ett klimatutspel i Köpenhamn. Är det för mycket eller för lite med en 17% minskning av utsläppen till 2020? är grundfrågan.

En av kommentarerna:
17% is too much... how about zero until the REAL Science of global warming is exposed! All you parasites who live off the AGW scam... start your flaming! "The Science is Settled" by ass!

Och så där håller det på. Hat, hat, hat. Det är slut på diskussionen, till och med den gamla hockeyklubban som det viftades hotfullt med är borta. Nu är vi alla som gått på klimatbluffen idioter och assholes!

De ser framför sig en värld utan bensinbilar och storbildstv, en vegetarisk värld som styrs av miljömuppar och kärringar. The horror...

Climategate kommer att vara bortglömt efter december, men läs några genomtänkta kommentarer av e-mailhistorien här, eller här.

För övrigt instämmer jag med Thomas Engström i Fokus: Tig ihjäl dårlobbyn!

Tiger Woods-effekten

Jonah Lehrer skriver om Tiger Woods-effekten, dvs vad händer när man möter en på papperet överlägsen motståndare.
Woods har dominerat golfsporten på ett sätt som ingen gjort före honom. Hans poäng skulle i teorin ge honom både första och andra plats på världsrankningen. Det betyder att han samtidigt är världens två bästa golfspelare, skriver Jonah Lehrer.
Vad händer då med motståndarna när Tiger Woods deltar i en turnering? Det visar sig att de nästan konsekvent underpresterar. En genomgång av golfstatistiken ger vid handen att när Tiger spelar blir alla andra spelare 0,8 slag sämre jämfört med sin vanliga snittscore.
En sån här statistisk analys borde fungera bra som värdemätare i golf eftersom det är en extremt individuell sport. Inga lagkamrater som påverkar resultat eller attityd. Varje tävling är en ny start. Tiger Woods har en statistiskt signifikant effekt på motspelarnas beteende.
Men varför spela under sin normala förmåga när man får chansen att mäta sig med den allra bästa?
Managementforskaren Jennifer Brown, som står för den ursprungliga statistiska forskningen i golfens universum gör den lite egenartade analysen att spelarna liksom ger upp på förhand. Eftersom det , i princip, bara gäller att kämpa om andraplatsen behöver man inte anstränga sig lika mycket.
Det finns en ton av gammaldags fyrkantig ekonomisk analys här tycker jag. Och bristande förståelse för livets realiteter.
Det är inte rationellt att ödsla resurser på en kamp som är förlorad på förhand. Insatsen ger en högre effekt om man i första hand satsar på att slå de närmaste konkurrenterna och struntar i Tiger, alltså.
Men människan är inte så rationell. Var är f ö den fina gamla Hollywoodinställningen att allt är möjligt? Var är Rocky Balboa i golfvärlden?
Och varför är det lättare att sätta en straff i krysset på skolgården än inför 50 000 åskådare på Emirates Stadium?
Kan det vara så att den kombination av respekt och underlägsenhet som toppspelarens närvaro inger får de andra att bli alltför medvetna om sitt eget spel, att helt enkelt tänka för mycket? Just på grund av att kraven känns hårdare. (Intimidation är ett överanvänt engelskt begrepp som passar bra här)
Jag tror att de flesta kan känna igen sig. Det är som att försöka säga nåt smart i ett sällskap av nobelpristagare. Eller att hålla ett roligt tal på komikernas årsfest. Man underpresterar lätt, eftersom man tar i för mycket.
Det finns inget rationellt i det, men något djupt mänskligt.

Flickan från Outolaakso

När en robot eller en animation blir nästan som en människa, men inte riktigt, då förvandlas känslan från empati till en lätt rysning, enligt en teori från den japanske robotforskaren Masahiro Mori.
Empatikurvan beskriver en plötsligt dip, och den grafiska dalgången kallas the Uncanny Valley. Jag tror inte den termen har en svensk översättning. De flesta tekniker och naturvetare är knappast några språkpurister som kräver advekvat svensk vokabulär när det finns engelska att tillgå.
Inte ens tyskarna tycks ha ett eget ord för företeelsen (enl Wikipedia).
Men på finska kallas denna kusliga dalgång för Outolaakso. Och vill ni besöka den så kolla in tjejen här.

Det brusar i hjärnan

Jag har en genomgång av tillståndet hos forskningen kring så kallade BCI, eller Brain Computer Interface, i nya Allt om Vetenskap.
Drömmen hos dem som håller på med det här är att kunna läsa av signalerna från hjärnan, tolka dem, och använda dem praktiskt. Till exempel för att en förlamad person ska kunna styra en mekanisk protes, eller kontrollera en dator med tankekommandon i stället för ett tangentbord.

Det handlar alltså om att hitta en fungerande utgång ur hjärnan för att tala teknikerspråk. Frågan är var man ska plugga in sin kabel för att få ut begripliga signaler.

Det går idag att någorlunda exakt använda sig av impulser från den motoriska hjärnbarken för att via en dator få saker att hända i diverse maskiner. Men det kräver träning.

Ett av de mer fascinerande exemplen är rhesusapan (det är ofta apor som utsätts för de här försöken)som fick bananer när han gick på ett rullband. Samtidigt registrerades nervsignalerna från den plats i apans hjärnbark som styr benens rörelser. Elektroder i hjärnan plockade upp signalerna från över 250 nervceller. Med hjälp av höghastighetskameror filmades också hur apan rörde på höfter, ben, knän och fötter mycket exakt.

Med hjälp av bilderna och nervsignalerna kunde en dator sortera fram exakt vilka serier av nervimpulser som ledde till vilka rörelser. Eftersom det ligger en kort fördröjning mellan signalerna från hjärnan och själva handlingen så fick datorn dessutom en kort framförhållning. Den kunde förutsäga hur apan skulle röra benen en sekund innan det hände.
Informationen skickades sedan via Internet från North Carolina i USA till Kyoto i Japan där en robot med en människoliknande motorik plockade upp signalerna. Apan kunde se roboten på en bildskärm, och när apan gick på bandet började roboten röra sig i exakt samma takt.
Eftersom apan belönades för att den kontrollerade roboten fortsatte den till och med att driva på roboten en stund efter att rullbandet stängts av, enbart med tankarna.

Det här var ett av de första lyckade försöken att "tolka" vad hjärnan säger. Det gick att översätta till rörelser.

Svårigheter uppstår när man försöker använda tekniken på mer avancerade funktioner. Till exempel tal. Det är betydligt svårare att prata än att gå. Åtminstone kräver det mycket mer samordning mellan många små impulser från olika centra i hjärnan.

Och alla science-fictionidéer om att läsa tankar genom att koppla in elektroder eller titta på olika hjärnscanners - glöm det för ett bra tag framåt.

Hjärnan är ingen dator - it works in mysterious ways.

Läs mer i nya numret. (Jo man måste köpa det. Det finns inte på nätet än.)

Reinkarnation

Här återföds bloggen På Gränsen som dog sotdöden när ägaren inte orkade längre (tänk Tamagotchi).
Vi försöker igen, vi ger oss inte. Watch this space...