Just nu är dagarna fulla av sysslor. Dotter som tar studenten, hela familjen bryter upp lägret i Skåne och drar hela karavanen till Göteborg, och mitt i detta en hund som får sin sista måltid före färden till liemannen/veterinären. Allt arbete vid datorn måste vara strikt relaterat till inkomstbringande verksamheter, annars blir det en mager sommar.
Men inom några dagar kommer mer, kanske om Einsteins hjärna - ett kärt ämne bland vetenskapsjournalister- eller om de stora utdöendena på jorden, och mer om klimatdebatten. Och ännu mer lär väl hända innan dess.
torsdag 10 juni 2010
onsdag 2 juni 2010
Smärtan i musens ansikte
Forskarbloggen från SLU levererar en del spännande. Idag skriver biologen Anna Olsson om försök där man ser att även vi människor kan läsa av ansiktsuttrycket hos en plågad mus.
Jag vill inte gå in och argumentera mot djurförsök, jag har skrivit om det här t ex, men med tanke på att tusentals möss utsätts för starkt fysiskt obehag varje dag är det djupt tänkvärt.
Till exempel den här omdiskuterade - särskilt i brittiska medier - studien av akupunktur, där man aktivt plågar möss för att se vad som händer när de får en nål i sig dessutom.
Bara ett stenhjärta kan påstå att djur inte känner smärta som vi.
Jag vill inte gå in och argumentera mot djurförsök, jag har skrivit om det här t ex, men med tanke på att tusentals möss utsätts för starkt fysiskt obehag varje dag är det djupt tänkvärt.
Till exempel den här omdiskuterade - särskilt i brittiska medier - studien av akupunktur, där man aktivt plågar möss för att se vad som händer när de får en nål i sig dessutom.
Bara ett stenhjärta kan påstå att djur inte känner smärta som vi.
tisdag 1 juni 2010
Ekot fällt i granskningsnämnden - om det nu kan ha någon betydelse
Jag har aldrig blivit speciellt upphetsad över utslag i granskningsnämnden för radio och tv. Det är inte där som slaget om mediesanningen står. Men den här gången kändes det ändå lite skönt att någon fick en liten smäll på fingrarna.
En reporter har uppenbarligen i sin ostörda ensamhet på ekojouren skrivit ett sent telegram (eftersom det gick första gången i 22-pipet) där den så omtalade BBC-intervjun med Phil Jones citeras som att klimatforskaren "svänger i frågan" och att han nu "inte är lika säker" på att jordens medeltemperatur stiger, och att det beror på människans utsläpp av växthusgaser.
Den intervjun är i sig ett bra övningsexempel för vetenskapsjournalistik, eftersom den belägrade Jones gör allt han kan för att vara så exakt och tydlig till den grad att han blir svår att förstå.
Men han är klar och tydlig när han säger att uppvärmningen pågår och att det beror på CO2.
För att skriva som ekoreportern gjorde måste man antingen vara illvillig, intellektuellt ohederlig eller bara dum.
Det kan i värsta fall vara alla tre alternativen som gäller.
Ekots vinkel härrör av allt att döma inte från själva intervjun, utan från den internationella klimatförnekarlobbyns kommentarer på nätet. Det forum som ibland kallas för "Eko-kammaren". Hmmm...
En reporter har uppenbarligen i sin ostörda ensamhet på ekojouren skrivit ett sent telegram (eftersom det gick första gången i 22-pipet) där den så omtalade BBC-intervjun med Phil Jones citeras som att klimatforskaren "svänger i frågan" och att han nu "inte är lika säker" på att jordens medeltemperatur stiger, och att det beror på människans utsläpp av växthusgaser.
Den intervjun är i sig ett bra övningsexempel för vetenskapsjournalistik, eftersom den belägrade Jones gör allt han kan för att vara så exakt och tydlig till den grad att han blir svår att förstå.
Men han är klar och tydlig när han säger att uppvärmningen pågår och att det beror på CO2.
För att skriva som ekoreportern gjorde måste man antingen vara illvillig, intellektuellt ohederlig eller bara dum.
Det kan i värsta fall vara alla tre alternativen som gäller.
Ekots vinkel härrör av allt att döma inte från själva intervjun, utan från den internationella klimatförnekarlobbyns kommentarer på nätet. Det forum som ibland kallas för "Eko-kammaren". Hmmm...
måndag 31 maj 2010
Är det detta som är "Peak Oil"? Katastrofen live.
Deepwater Horizon och den pågående katastrofen i Golfen kommer att förändra villkoren för oljeindustrin, och USA:s energipolitik på ett bräde. Frågan är bara hur. Det som klimatlarmet misslyckats med kan det här eländet kanske skynda på; att börja montera ner fossilberoendet.
Se BP:s egen livefeed från 1 500 meters djup, hur oljan väller ut. Det kan pågå i månader än.
Se BP:s egen livefeed från 1 500 meters djup, hur oljan väller ut. Det kan pågå i månader än.
söndag 30 maj 2010
Allt du ville veta om nanotrådar
DN:s Karin Bojs har varit i Lund och träffat forskare. Idag skriver hon om Lars Samuelson och hans tunna trådar som ska lysa upp framtiden (artikeln finns bara på papper så vitt jag kan se).
Själv var jag där i december 2008 och allt som beskrivs i DN-texten fanns redan då. Så här är en längre redogörelse för allt det magiska som kan hända när saker blir riktigt små.
Själv var jag där i december 2008 och allt som beskrivs i DN-texten fanns redan då. Så här är en längre redogörelse för allt det magiska som kan hända när saker blir riktigt små.
fredag 28 maj 2010
Buffalo Ghost dancers
Efter en lång väntan kommer här fortsättningen på 25:e infanteriregementets äventyr i Montana.
Det är alltså vintern 1890/91. Västern är nästan färdigerövrad, järnvägarna når tvärs över kontinenten. Landet har snart civiliserats.
Urbefolkningen har trängts undan till de marginella trakterna. Här i Montana och i Norddakota ligger de magra "reservat" dit siouxstammarna har hänvisats. Buffalo Bill Cody och andra professionella jägare hade börjat det systematiska utrotandet av bisonoxarna - präriefolkens viktigaste näringskälla.
Efter "indiankrigen" 76-77 levde spillrorna av siouxerna i fattigdom kring handelsstationerna. I det klimatet föddes ghost dance-rörelsen, en extatisk frälsningslära med kristna inslag som lovade att de vita skulle försvinna från förfädernas jord lika snabbt som de kommit.
Andedansen ledde till bråk. De vita blev oroliga, unga siouxer hotade med våld.
Pine Ridge, där bilden är tagen var en av de centrala orterna för ghost dancerörelsen och soldater anlände, bland dem 25:e infanteriregementet.
Den 29:e december 1890, en vecka efter att ledargestalten Sitting Bull dödats av soldater, omringades ett läger med Lakotasiouxer av femhundra soldater från 7:e kavalleriet vid en bäckravin vid namn Wounded Knee Creek.
Syftet var att eskortera indianerna till järnvägen för vidare transport till Nebraska.
Konfrontationen ledde till att över 150 Lakotas sköts till döds, och fler än 150 flydde och frös ihjäl i snön.
Enligt de rapporter som finns att tillgå deltog inte 25:e infanteriregementet i några sammandrabbningar i Pine Ridge-området.
Männen på bilden deltog alltså i det som kom att bli det sista "indiankriget" i USA:s våldsamma historia. Vi vet inte om massakern vid Wounded Knee ännu har inträffat när vi ser dem. Vi vet inte vad de tänker.
Fem år senare ska samma regemente vara med om att slå ner järnvägsstrejken på Northern Pacific Railroad.
Det är alltså vintern 1890/91. Västern är nästan färdigerövrad, järnvägarna når tvärs över kontinenten. Landet har snart civiliserats.
Urbefolkningen har trängts undan till de marginella trakterna. Här i Montana och i Norddakota ligger de magra "reservat" dit siouxstammarna har hänvisats. Buffalo Bill Cody och andra professionella jägare hade börjat det systematiska utrotandet av bisonoxarna - präriefolkens viktigaste näringskälla.
Efter "indiankrigen" 76-77 levde spillrorna av siouxerna i fattigdom kring handelsstationerna. I det klimatet föddes ghost dance-rörelsen, en extatisk frälsningslära med kristna inslag som lovade att de vita skulle försvinna från förfädernas jord lika snabbt som de kommit.
Andedansen ledde till bråk. De vita blev oroliga, unga siouxer hotade med våld.
Pine Ridge, där bilden är tagen var en av de centrala orterna för ghost dancerörelsen och soldater anlände, bland dem 25:e infanteriregementet.
Den 29:e december 1890, en vecka efter att ledargestalten Sitting Bull dödats av soldater, omringades ett läger med Lakotasiouxer av femhundra soldater från 7:e kavalleriet vid en bäckravin vid namn Wounded Knee Creek.
Syftet var att eskortera indianerna till järnvägen för vidare transport till Nebraska.
Konfrontationen ledde till att över 150 Lakotas sköts till döds, och fler än 150 flydde och frös ihjäl i snön.
Enligt de rapporter som finns att tillgå deltog inte 25:e infanteriregementet i några sammandrabbningar i Pine Ridge-området.
Männen på bilden deltog alltså i det som kom att bli det sista "indiankriget" i USA:s våldsamma historia. Vi vet inte om massakern vid Wounded Knee ännu har inträffat när vi ser dem. Vi vet inte vad de tänker.
Fem år senare ska samma regemente vara med om att slå ner järnvägsstrejken på Northern Pacific Railroad.
tisdag 4 maj 2010
Buffalo Soldiers
Vilka är de goa gubbarna som tittar fram under rubriken? Jag fastnade en gång för bilden, som finns i original här. Titta på den i full upplösning och möt blickarna från 1890.
Svarta män vars farföräldrar förmodligen varit slavar, kanske deras föräldrar. Som en del av 1700-talets globaliserade ekonomi hade deras förfäder kidnappats från västafrika för att arbeta på amerikanska bomullsfält.
Vad gjorde de nu här i snön, kan man undra.
Det visar sig att de tillhör 25:e infanteriregementet, en av de fyra ursprungliga svarta arméenheterna som skapades 1866, i samband med inbördeskriget. Frigivna män som slogs för att avskaffa slaveriet. Nu, 25 år senare fotograferas de i Pine Ridge i Montana, i det som kom att kallas den Vilda Västern.
Bilden är troligen tagen i december eller januari 90/91. Pälsarna som några bär mot kylan ser ut att vara bison.
25:e infanteriregementet hade enbart afrikanskamerikanska soldater och vita officerare.
En officer vittnar om att man på kvällarna kunde höra mannarna sjunga och dansa, virginny style, i sitt läger.
Musik och sprit var de enda nöjen som fanns här i the reservation. Deras uppdrag ska jag skriva mer om en annan gång. Men titta på bilden igen, och hör samtidigt hur de klappar, stampar, sjunger och dansar för att få kvällarna att gå. Någon kanske till och med hade ett munspel eller en banjo med sig.
En av männen är för övrigt baptistpastor.
Svarta män vars farföräldrar förmodligen varit slavar, kanske deras föräldrar. Som en del av 1700-talets globaliserade ekonomi hade deras förfäder kidnappats från västafrika för att arbeta på amerikanska bomullsfält.
Vad gjorde de nu här i snön, kan man undra.
Det visar sig att de tillhör 25:e infanteriregementet, en av de fyra ursprungliga svarta arméenheterna som skapades 1866, i samband med inbördeskriget. Frigivna män som slogs för att avskaffa slaveriet. Nu, 25 år senare fotograferas de i Pine Ridge i Montana, i det som kom att kallas den Vilda Västern.
Bilden är troligen tagen i december eller januari 90/91. Pälsarna som några bär mot kylan ser ut att vara bison.
25:e infanteriregementet hade enbart afrikanskamerikanska soldater och vita officerare.
En officer vittnar om att man på kvällarna kunde höra mannarna sjunga och dansa, virginny style, i sitt läger.
Musik och sprit var de enda nöjen som fanns här i the reservation. Deras uppdrag ska jag skriva mer om en annan gång. Men titta på bilden igen, och hör samtidigt hur de klappar, stampar, sjunger och dansar för att få kvällarna att gå. Någon kanske till och med hade ett munspel eller en banjo med sig.
En av männen är för övrigt baptistpastor.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)