De avrättades sista ord

Ännu ett gästspel av Per Stern. Ännu ett stycke fascinerande americana:

Dödsdömda i USA som verkligen får sitt straff utmätt vet tre saker som vi andra inte vet om oss själva. De vet när de ska dö och hur, och de vet att deras sista ord kommer att dokumenteras. Amerikanske författaren Robert K. Elder återger i sin nya bok Last Words of the Executed de sista orden yttrade av ett gediget urval dödsdömda, från förkolonial tid fram till dagens USA.

Det är ord som beskriver, ånger, ångest, skuld, oskuld, hat och kärlek. Somliga vill framstå som kallblodiga eller likgiltiga. ”Nu gör vi det här”, var det sista Gary Gilmore sa innan exekutionspatrullen sköt honom i Utah 1977.

Gilmores ord ger sken av att det är han som bestämmer tidpunkten. Men hans ord betyder för händelserna lika lite som dem William Morse fick fram ögonblicket innan strömmen slogs på till den stol han satt i den 3 januari 1910: ”Vänta lite.”

De egna orden och attityden är det enda fången bestämmer över, och läsningen sätter ofrånkomligen igång tankarna. Vad skulle jag själv säga och i vilket sinnestillstånd? Vilket var mitt brott? Vad skulle jag säga om jag var oskyldig?

Last Words of the Executed är indelad i fem avsnitt, ett för varje avrättningsmetod som åtminstone i teorin alltjämt tillämpas i USA.

I avsnittet The Noose (Snaran) berättas om de tidiga offentliga avrättningarna med tiotusen åskådare, då de sista orden ofta blev ett tal till massan snarare än funderingar av mer privat karaktär eller ord riktade till några få närvarande. Idag tar å andra sidan många fångar, medvetna om medias närvaro, sista tillfället i akt att protestera mot dödsstraffet som sådant, ett inslag som knappast förekom i äldre tider.

Cirka 16 000 personer har avrättats av myndigheterna i Amerika sedan 1600-talet. Dödsstraffet har än idag starkt stöd av cirka halva befolkningen och USA är det enda västerländska land som alltjämt tillämpar avrättningar.

Dock har det funnits en vilja att göra straffet ”humant”. Staten ska inte ta liv i vredesmod, utan med kallt huvud. Avrättningen ska göras snyggt och inte vara någon blodig affär.

Ibland har de dödsdömda själva fått assistera. Nuförtiden handlar det om att hjälpa till att hitta blodådern för den dödliga injektionen. När James Robinson mötte sitt öde 1852 skällde han på sheriffen för att denne inte visste något om hängning och Robinson instruerade honom att sätta knuten bakom vänster öra för en säkrare avrättning. Trots att folk var nyfikna och vallfärdade till avrättningarna, upprördes många när fångar sprattlande ströps långsamt under tjugo minuter när hängningen gick snett. Inte heller var de gånger då huvudet slets från kroppen av fallet populära.

I slutet av 1800-talet talade man om hängning som en kvarleva från mörka medeltiden, ovärdig ett modernt land där den ena nymodigheten avlöste den andra. En ny uppfinning skulle lösa problemet, nämligen konsten att leda elektricitet. Thomas Alva Edison, glödlampans uppfinnare, hade under en tid låtit sina medhjälpare avliva hundar och katter med elström. Metoden lånades av ett par andra tekniska begåvningar som utvecklade den elektriska stolen.

År 1890 blev William Kemmler förste man till rakning. Officiellt handlade hans sista ord om att han blivit utmålad i pressen som sämre än han själv ansåg sig vara, vilket han fann djupt orättvist.

Men sedan fortsatte han att småprata med två läkare som satte fast elektroderna på hans kropp. Han bad dem spänna remmarna något hårdare. ”Ingen brådska, vi vill inte att något ska bli fel”, förmanande han. Han fick välsignelsen som han artigt tackade för. Strömmens slogs på och Kemmlers ansikte och händer antog en flammande röd färg. Efter sjutton sekunder bröts strömmen och en av läkarna förklarade den hopsjunkna kroppen som död medan en kollega konstaterade att de nått kulmen på tio års arbete och att de alla från denna dag levde i en högre civilisation.

När de lossade remmarna hoppade ”liket” till och började gurgla. ”För guds skull, döda honom så vi får slut på det här”, skrek en åskådare. Nästa försök fick ett grått rökmoln att stiga från Kemmlers skalle, men dog gjorde han.

Följande dag skrev New York Times om innovationen på förstasidan: ”Mycket värre än hängning.”

Redan före sekelskiftet bestämde man sig för att gas nog var ännu humanare än elektricitet. Från början hade man planer på att pumpa in gasen i cellen där den dödsdömde låg och sov intet ont anande. Kritikerna tyckte dock att det fick vara måtta på humaniteten.

Gaskammaren började användas 1924 och nu kunde den dödsdömde faktiskt kommunicera under själva avrättningen. ”Det här var väl inget”, sa Robert Lee Cannon innan han förlorade medvetandet, medan hans medbrottsling Albert Kessel hävdade att det var hemskt. ”Jag känner ingen lukt än”, sa Warren Cramer från Kaliforniens gaskammare 1943, för att i nästa ögonblick konstatera: ”Det luktar ruttna ägg.”

Omkring tio minuter tar det att dö i gaskammaren, och ja, fångarna uppmanades ibland att ta djupa andetag för att underlätta processen.

Något snabbare är den dödliga injektionen som i praktiken är den enda metod som används idag. Men sprutan kan också ta tid. Trettiofyra minuter för Angel Diaz för några år sedan. Guvernören stoppade därefter alla avrättningar i Florida eftersom han menade att staten riskerade att bryta mot konstitutionens förbud mot plågsam bestraffning.

Författaren hävdar att Last Words of the Executed inte är ett inlägg i debatten för eller emot dödstraff, utan en berättelse om vad man säger när man vet att orden blir ens sista. Livet framstår som skört. Men svårt att göra slut på för en stat som vill verka värdig i sitt myndighetsutövande. Och kanske är det där bokens ställningstagande ligger.

Av Per Stern

Rednecks of Blue Ridge

 På Gränsen presenterar gästbloggaren Per Stern, frilansskribent med hatt som bjuder på aktuella rester från textskafferiet for your reading pleasure:
 
Skulle du vilja se ut som en redneck, alltså en fattig vit arbetare från amerikanska Södern? Jodå, det är precis vad många unga manliga esteter i Sverige önskar, och de är beredda att betala riktigt bra för det också. Idag finns repliker av amerikanska arbetarplagg från åren kring andra världskriget och ännu längre tillbaka. Den som vill och har råd kan trava omkring på gatorna som rutig skogshuggare, hickoryrandig lokförare, biboverallklädd hillbilly eller denimuniformerad lastbilschaffis.

I den nyss utkomna boken Rainbow Pie – A Memoir From Redneck America berättar Joe Bageant om sina förfäder, redneck hillbillys från Blue Ridge Mountains i Virginia. Han dröjer dock inte så länge vid klädstilen utan beskriver ett slitsamt men i viss mån värdigt liv som efter kriget skulle förbytas till ett slitsamt liv utan värdighet när flyttlassen gick från landsbygden in till städerna.

Knappast något blev bättre, menar Bageant. Idag utgör dessa kring 50 miljoner vita arbetare den enskilt största fattiga gruppen i det amerikanska samhället. Även de som jobbar heltid i fabriker eller på stormarknader lever från avlöning till avlöning utan att kunna spara. Arbetslösheten är förstås hög, särskilt bland de unga som ofta slutar skolan före gymnasiet.

Om Bageants farföräldrars lilla fritid gick åt till fiske, jakt eller att bara sitta på verandan, innebär fritiden för många unga rednecks idag av att dricka öl, äta gigantiska mängder skräpmat, shoppa upp sina sista slantar på stormarknaderna eller åka mellan olika platser som hyser illegala laboratorier för meta-amfetamin.

Själv växte Bageant upp i ”the Heartland” , i den lilla staden Winchester i Virginia, med ständigt nya flyttar när hyran gick upp fem dollar. En dag fann han sin utslitna pappa, annars en hårding som aldrig klagade, sitta och gråta bittert vid köksbordet med en gul avi i näven. En sjukhusräkning på sjuhundra dollar för den lika hårt slitande och djupt deprimerade mamman.

Det var femtio år sedan. Någon sjukförsäkring värd namnet för Amerikas fattiga är knappast i sikte ännu. För USA handlar om samma sak som det alltid gjort, menar Bageant: billig arbetskraft. Och den utbildas bäst genom att samhället undanhåller dem utbildning och därmed information. Medelklassen vill inte ha något som kostar skattepengar, de skickar sina barn till privatskolor och köper privata sjukförsäkringar medan många ”working poor” inte har råd att hämta ut sina receptbelagda mediciner.

Han själv är inte fattig längre, tack vare en hyfsad journalistkarriär och boken Deerhunting With Jesus (2007) som han skrev efter att åter ha bosatt sig i Winchester efter trettio år i social exil på andra håll i USA.

Att Joe Bageant ännu inte är översatt till svenska är märkligt. På många andra håll är han redan en kultförfattare. Till och med i USA, trots att hans gelikar sällan läser böcker och de flesta i medelklassen rimligen inte gillar hans beskrivning av världens bästa nation.

Tygerna till de nya varianterna av de forna arbetarkläderna vävs i många fall på gamla anrika amerikanska jeanstillverkares vävstolar som sedan länge sålts ut till Japan. Sedan tar inslitnings- och skrynklingskonstnärer vid för att få de limiterade plaggen att se ut som om de varit med om åratal av hårt arbete.

Det är ett slitage som kostar. Idag har amerikanska arbetare inte råd att gå klädda som Joe Bageants farfar uppe i Blue Ridge Mountains.

 Av Per Stern

Ett samlat grepp på Grönland

Man kan tro vad man vill om klimatet. Oavsett hur känsligt det är för höjda CO2-halter eller vilka växthusgaser som är värst så ser vi förändringarna runt omkring oss. Man behöver inte överdriva eller larma, det rullar på ändå.
New York Times har en ordentlig genomgång av läget för Grönlands glaciärer med nätanpassad grafik. Ett gediget och snyggt arbete som helt enkelt visar på trenderna utan att kasta skulden någonstans. Det är bara så här det ser ut. Avsmältningen accelererar. Havsnivåerna stiger. Rekommenderas.