Här uppe på sjätte våningen har man inte bara en fin utsikt över Göteborg. Även takets invånare kan titta in genom mitt vindsfönster.
Medan jag skriver på en artikel om människans utveckling under de senaste fyra miljoner åren går ett par gråspräckliga unga trutar och vankar oroligt på takplåten utanför. Deras ängsliga rop antyder att de är lätt vilsna årsungar som ropar på mor. Ibland tittar de in genom det smala fönstret på mig vid datorn.
Deras låga gång är just så där vaggande som man numera gör dinosaurier på film, efter Jurassic Park. De fågelhöftade rovdinosaurierna representeras i vår värld just av fåglar. Och ju större de är, desto mer velociraptoriska ser de ut.
Man kan undra om animatörerna bara har imiterat fåglarnas gång för att uppnå den realistiska effekten, eller om biomekaniska analyser har hjälpt till att skapa ett rörelseschema som sammanfaller med trutarnas.
När de tittar in på mig ser jag ändå något som filmarna kanske har missat. Varför får inte dinosaurierna samma vackra mörka blick som fåglar har, istället för de trista drakögon de brukar begåvas med av Hollywood?
Jag försöker mata dem med valnötter, men de avstår. Nån fisk har jag inte.
